På kvällen vill mamma bjuda med mig ut på middag. Jag står på mitt rum och håller fram ett antal klänningar framför mig i spegeln och försöker bestämma vilken som passar bäst till mitt lockiga hår och nästan sminkfria ansikte. Varför jag väljer att ha klänning är bara för att jag vill vara lite extra fin när det ändå är min sista kväll här hemma. Min sista kvällen med min vackra mamma. Jag bestämmer mig för att gå för en blommig klänning med smala band, och eftersom jag vet att mamma inte lär låta mig gå ut i så lite kläder på min kropp, tar jag på mig en svart kofta också. Jag står ett tag och vrider mig från sida till sida i spegeln. Nå ja, bättre än så här blir det inte. Jag är inte den typen som sminkar mig, fixar mig eller ens orkar bry mig om vad andra tycker. Jag föröker aldrig imponera på killar, varför skulle jag? Jag var ju Alex. På sängen ligger min handväska som jag greppar tag i och trippar ner för de 28 trappstegen och in till det stora badrummet där mamma står och gör sig färdig för midagen. Hennes mörka, tjocka hår är i hennes naturliga fall och hon är klädd i en svart och simpel tröja och blå jeans som passar henne perfekt. Hon är vacker, min mor.
"Are you ready?" säger hon när hon samlar ihop allt hennes smink och lägger tillbaka det i hennes lilla sminkväska.
"I'm ready if you are." svarar jag med ett varmt leende på mina läppar. Mamma ler tillbaka och vi följs ut till hallen för att ta på mig mina skor. Jag tar på mig mina Vans, trots att jag bär klänning och Vans och klänning är kanske inte den bästa kombinationen. Mamma låser ytterdörren till vårt lilla men samtidigt betydelsefulla hem och vi går sida vid sida ut till vår gamla och lilla Ford som står parkerad på infarten till huset. Jag sätter mig i passagerarsätet, vilket känns lite konstigt när det faktiskt är jag som kör den här bilen oftare än mamma. Någon dag ska jag skaffa mig en egen bil.
Bilresan in till vårt lilla samhälle tar inte mer än tjugo minuter, och vi hittar en fin restaurang vi bestämmer oss för att äta på. Det börjar redan bli kyligt ute, jag håller armarna omkring min överkropp för att få lite värme. Dörren till restaurangen är gammal och den ger ett intryck att restaurangen inte är någon höjdare, men man ska väl inte döma en bok efter utsidan, är det inte så man brukar säga? För när vi väl kommer in chockas vi av stora ljuskronor i taket, mörkt trägolv och väggar i en lite mörkare färg än golvet. På en scen lite längre in sitter två unga män och spelar gitarr och sjunger i olika stämmor. Det låter vackert, och jag får nästan gåshud.
"Shall we go and find us a table?" frågar mamma.
"Don't you think this restaurans looks expensive?" Jag biter mig i läppen. Jag gillar inte när hon lägger en massa pengar bara på mig. Tro mig, jag skulle bli glad även om vi gick till McDonald's och åt en ostburgare, det skulle fortfarande vara lika speciellt. Huvudsaken att mamma är med mig.
"Don't worry." säger hon och kysser mig i pannan, "It's our last night together, remember?" Hon får det att låta som att vi aldrig mer ska träffas efter ikväll. Vi hittar ett bord för två, ganska långt in i restaurangen men vad gör det. Det är fortfarande lika fint och den enda större skillnaden är att man inte längre kan se de två unga männen som framträder covers på bra låtar. Men inte spelar det någon roll, man kan fortfarande höra dem lika bra. En ung kvinna klädd i vit skjorta, en svart väst över den och svarta jeans kommer fram till vårt bord och jag ser på hennes kläder och förstår att hon är en som arbetar där. Hon ger oss varsin meny. Jag börjar genast bläddra i sidorna i den tjocka menyboken.
"What are you gonna go with?" frågar jag mamma, egentligen bara för att få tips på vad jag själv kan beställa. För jag har ingen aning, det finns ju så mycket.
"I'm gonna go with the chicken pasta." säger mamma och stänger igen sitt häfte och lägger det rakt och fint framför sig på det fina träbordet med levande ljus uppe på den vita duken.
"Then I'll have that aswell."
Kyparen kommer tillbaka efter ett par minuter, vi säger vad vi vill ha, hon försvinner, och efter tjugo minuter drygt är hon tillbaka igen med två kyckligpasta-tallrikar. Vi tackar henne så vänligt, trots att jag hunnit bli irriterad under de tjugo minuterna i väntan på mat. Men mamma är van. Hon vet att jag måste få mat när jag behöver det, annars blir jag tjurig. Vi hugger in på vår mat samtidigt som vi försöker hinna med att prata mella tuggorna.
"I can't believe my only child is going to University." säger mamma och lägger handen på hjärtat, ett tecken på stolthet. "My baby is growing up."
"I wouldn't call myself a baby." säger jag och skrattar och mamma hänger på.
"I am so proud of you sweetheart. I hope you know that. You're so grown up now. You're a smart, lovely and beautiful girl who's more like a young woman now. I couldn't be more proud." Mammas fina ord får mig att le, och jag känner hur mina ögon vattnas, och jag märker att det gör även mammas.
"Mum, don't cry." säger jag och fnissar lite. "You can do that tomorrow when you're dropping me off. You're still following me, right?"
"Ofcourse I am. I'll follow you and I'll stay there until you tell me to leave."
Jag skrattar, "You can drive me there, help me to find my room and then you can leave. I can't stick with you forever you know." Jag menar inte att låta otrevlig, men ibland känns det som om mamma inte vill låta mig växa upp.
"I know, I know darling." säger mamma, som om hon förstår mitt syfte med det hela.

Jag kliver in genom ytterdörren då klockan nästan är elva. Det tog lite längre tid för oss att äta upp både varmrätten och efterrätten jag bad om att få. Lyckligvis fick jag som jag ville efter många om och men från mammas sida. Jag går in till vardasrummet och mer eller mindres länger mig ner i soffan. Jag ligger stilla i ett par minuter innan mamma kommer med en bricka smält choklad, jordgubbar och värmeljus på en bricka, som hon ställer på bordet framför soffan. Jag makar mig åt sidan så att hon också ska rymmas. Sedan slår jag igång filmen vi två sett tillsammans ett x-antal gånger; Titanic, vilket är en utav de få filmer jag faktiskt sett. Grejen med mig är att jag börjar se filmerna, men efter bara tio minuter blir jag less och hinner aldrig till slutet. Hur det då kommer sig att jag kan se Titanic, som är flera timmar lång, det är ju ett under. En kväll med mamma var nog precis vad jag behövde innan jag flyttar. Jag vet att jag klarar mig, jag är inte rädd för att vara ensam, dessutom kommer jag få en rumskamrat som förhoppningsvis inte går mig på nerverna. Men om mamma klarar sig, det är jag osäker på. Tänk er själva att leva helt ensam. Om bara pappa kunde varit här... Jag skakar bort alla tankar om min pappa och ser på mamma. Hon är helt inne i filmen och märker knappt att jag ser på henne. Jag lägger mig med huvudet i hennes knä, hon börjar leka med mitt hår, och just nu önskar jag att tiden bara kunde stanna av.