Kyssen mellan mig och Harry är ett minne blott. För honom i alla fall. Den finns fortfarande kvar i mina tankar, men jag försöker att inte tänka på den allt för mycket. Den får mig bara att bli förvirrad och det verkar inte som att Harry vill vara något mer än att bara vänner. Jag vet dock inte vad han rankar som vänner och inte.

 

Det är fredag, och idag är den stora Halloweenfesten som Dylan varit så taggad på. Jag går längst korridoren, på väg till Harry’s rum för att hjälpa honom med hans kostym. Han skickade ett sms och klagade att han inte såg nog läskig ut, vilket jag inte tycker är så konstigt när han köpt en Batman dräkt. Batman är väl inte tänkt att se läskig ut, eller? Själv har jag bara hunnit fixa sminket. Det är en svart sotning med glitter på ögonlocken, för att vara någon jag åstadkommit själv ser det faktiskt väldigt bra ut. Jag brukar inte ha mycket smink men jag passar faktiskt i mycket smink när jag väl använder det. Eftersom Harry aldrig knackar på min dörr när han anländer så knackar inte jag på hans heller. När jag kommer in till rummet står han framför spegeln och kämpar med kostymen. Jag möter hans ögon i spegeln och jag flinar åt honom när hans ögon förstoras och munnen öppnas. Jag sätter mig ner på Niall’s säng, som förövrigt stått tom nu i snart en veckas tid.

”Woah, you look hot.” säger Harry med fortfarande munnen öppen.

“Well thank you.” säger jag och tar upp min mobil som just vibrerade.

”Who is it?” frågar han. Jag tittar upp från skärmen på min mobil och möter Harrys oroliga blick i spegeln. Han måste sett hur jag blev förvånad när jag tog upp mobilen.

”Alex.”

”Alex?” säger Harry en aning irriterat och går mot mig i sängen. Han ställer sig framför mig och ser allvarligt på mig. ”What did he want?”

”He asked me how I was doing.”

“Why?” fnyser Harry och gör om knuten på mantel som hänger på hans rygg.

”Maybe because he cares about me?” säger jag på ett frågande sätt som om det inte vore uppenbart.

Harry fnyser igen, ”What? You’re still talking?”

Jag hade hoppats på att jag inte behövt säga det till Harry. Men ja, jag och Alex har hållit kontakten. Jag kunde inte klara mig en dag till utan att veta hur han mådde. Han betyder fortfarande mycket för mig, trots det han gjorde var hemskt så kan jag inte klara mig utan att veta att han mår bra och är i ett bra skick. Det är svårt att släppa taget om någon du har älskat för en sådan lång tid.

”Answer me, Ren.”

”What was the question again?”
”Are you still in touch with Alex?”

Jag rycker på axlarna, “We’ve talked a few times.”

“How can you even do that? What he did to you was unforgiveable and terrible. If I were you I wouldn’t want to see him again.”
“Well, you’re not me, Harry.” påpekar jag och reser mig från sängen. Jag tar i snörena runt hans hals som han fortfarande kämpar med. Jag knyter först en knut, tittar fokuserat på vad jag gör, tills att jag märker hur Harry ser på mig. Jag tittar försiktigt upp. Vår längdskillnad gör att mitt huvud måste ramla en bra bit bakåt innan jag kan se honom i ögonen.

”What?” frågar jag.

”I can’t believe you’re still talking to the one who cheated on you.”
“Are you going to complain about this the whole night?” frågar jag irriterat och knyter färdigt snörena till en rosett. Harry rycker på axlarna men säger inget. Jag drar åt rosetten åt vartdera håll och drar sedan i kragen på dräkten han bär. Han luktar en svag doft av axe och någon parfym. Det luktar gott. Jag inser inte att jag stått på samma plats, lekandes med hans kostym i snart en halv minut nu. Jag harklar mig,

”I should go and get dressed.”

Jag vänder mig om och går mot dörren.

”Meet me in the lounge in one hour, okay?”

“Yeah yeah.” säger han och låtsas obrydd, men jag vet att han lyssnade mycket noga på vad jag sa. Vägen tillbaka till mitt rum tar knappt två minuter. Om två timmar börjar festen så jag har gott om tid på mig att färdigställa allt. Jag klär av mig mina kläder och drar på mig kläderna som tillhör min kostym. Det är ett par jeans, kanske de tightaste jeansen jag någonsin haft på mig, och färgen är svart men i ett glansigt material. De passar faktiskt perfekt, bättre än första gången jag provade dem. De sitter tight men huvudsaken är väl att jag kan gå i dem. Tröjan är gjord i samma material som jeansen, den är lika tight. Det är en helt vanligt, svart tröja. Ärmarna räcker till mina handleder vilket jag är glad för, då slipper jag frysa ikväll. Den sitter lite tight runt brösten, och för att jag ska få luft måste jag… dra upp brösten. Jag ser mig i spegeln. Wow. Jag tappar nästan andan. Är det där verkligen jag? Tröjan är uringad och får mina bröst att se större ut än vad de egentligen är, jeansen får mina ben att se långa och smala ut och sminket får mitt ansikte att stå ut. Wow. Till sist tar jag på mig kattöronen som följde med dräkten. Det är bara ett simpelt diadem med svarta, små söta öron som sticker upp. Mitt hår tuperar jag så det inte är lika platt och tråkigt. Det blir spretigt och man kan faktiskt tro att öronen sitter där på riktigt, diademet syns knappt. Efter att ha sett mig i spegeln blir jag plötsligt mer taggad för kvällen. Jag vet att jag kommer få blickar på mig, hur bitchigt den än låter. Jag är ju asläcker.

 

Jag går mot sällskapsrummet som jag och Harry planerat att träffas innan vi tillsammans går mot festen. På mina fötter bär jag mina svarta klackar, inte för höga men definitivt inget något jag kommer använda ofta. Men skorna fick mina ben att se ännu bättre ut. Jag förstår dock inte varför jag börjat bry mig hur jag ser ut helt plötslig. Jag ser Harry sitta i soffan han alltid sitter i och när han hör mig ser han upp. Hans ansikte som tidigare var stumt ändras till något helt annat. Förvånat är nog det rätta ordet för det. Jag går lite osäkert fram till soffan, Harry reser sig snabbt upp och hans ögon är som tidigare i hans rum – öppna till max och hans haka hänger.

”Ren-” han avbryter sig. ”Fuck.” säger han tyst i en utandning och jag känner hur jag rodnar. Med tanke på hans reaktion antar jag att jag faktiskt ser bra ut.

”Do I look alright?” frågar jag och biter mig i läppen.

”Alright? You look so hot, oh my god.” säger han, och verkar ha problem att slita blicken från mig. Jag rodnar fortfarande. Harry har då inget problem med att säga som han verkligen tycker.

”Thanks. You’re costume turned out great also.” säger jag. Han bär svarta, tighta byxor, en grå tröja och en svart mantel hängandes bakom sig. Det följde med en slags mask också, men han valde att skippa den.

”You’re gonna have to stay with me tonight.” säger han fullt allvarligt.

“What do you mean?”

”Well, you’re going to have tons of boys after you depending on what you’re wearing.”

“Oh stop it, Harry.” skrattar jag och slår till honom på armen.

”I mean it. Have you actually noticed how great your boobs look? Or your ass?”

“Harry!” utbrister jag och slår till honom en gång till. Han skrattar.

”I mean it, Ren. Keep yourself close to me, I can fight away all the boys trying to get close to you.”

Jag fnyser, “You’re not my security guard.” säger jag. “You don’t owe me.”

Det blir tyst, och jag börjar gå. Här kan vi ju inte stå hela kvällen, festen börjar ju snart. Jag hör Harrys fotsteg bakom mig.

”Maybe not yet.” mumlar han. Men om det var tänkt att jag skulle höra eller inte vet jag inte.

 

 

Harry’s point of view.

Helvete. Hon kan inte vara verkligen, den här unga kvinnan. Vad hända med den oskyldiga Ren som alltid bar långa kjolar och söta små toppar? Vart har den tjejen tagit vägen? Jag vet dock inte varför jag klagar. Jag gillar den här Ren minst lika mycket, kanske till och med mer. När jag såg henne komma mot mig tappade jag hakan. Hennes ben var så perfekta i de där tighta jeansen, alla hennes kurvor såg så perfekta ut i den där outfiten och på inte tala på hennes bröst. Fan, jag ska inte ljuga – hade jag chansen skulle jag sätta på-

”Hey guys, wait up.”

Dylans röst avbryter mig från mina tankar om Ren. Vi båda stannar upp och vänder oss om. Dylan, Zayn och Liam kommer gåendes i en snabb fart mot oss.

”Wow.” säger Dylan när han närmar sig oss, hans ögon är fast på Ren. ”You look amazing.” säger han.
”Yeah, you look hot, Ren.” instämmer Zayn. Okej, när Dylan ger henne komplimanger bryr jag mig inte. Hon säger själv att han är hennes bästa vän här på campus. Men Zayn, han kan gärna backa undan. Och varför kallar han henne för Ren? Det är ju mitt namn till henne. Jag vet att hon inte är min, men jag har varit fast i någon slags tanke att det är mig hon ska tycka om mest. Jag vet inte om jag bara är självisk, korkad, rädd för att vi kommer glida ifrån varandra, eller så är jag bara förvirrad – av den där glada känslan jag får varje gång jag ser henne.