Jag, Harry, Dylan, Zayn och Liam anländer till festen tillsammans. Alla killarna är klädda i väldigt bra utklädnader. Dylan föreställer en galen vetenskapsman, tänk er Einstein fast… galen. Zayn är någon slags varulv, en sexig varulv om jag får säga det själv. Jag hade ljugit om jag sagt att Zayn inte är snygg. Han kan nog vara en utav de snyggaste personerna på hela campus, det är bara hans personlighet som jag inte tycker om. Men vad vet jag, jag kanske inte känner honom nog mycket än. Liam är utklädd till en zombie liknande varelse, hans ansikte är blekt med en lite grön färg. Jag undrar om han har åstadkommit med sminket själv, det ser faktiskt väldigt bra ut. Festen äger rum i en slags restaurang som dock har ett stort dansgolv, bar och lite andra aktiviteter som biljard, pingis och tv. Lokalen är redan fylld, det förvånar mig att så många har kommit hit på sitt lov för en dum liten halloweenfest. Direkt vi kommer innanför dörren kommer det fram en lång och kraftig kille, jag tror att jag har sett honom förut så jag förstår att han är en tredjeårselev.

”What year?” frågar han åt oss alla.

”First.”

Han nickar och räcker fram något som liknar armband åt oss. Armbanden är blå och lyser. Ett lysarmband. Jag förstår då att armbanden bara är till för att se vilka som är första, andra och tredjeårselever. En rätt så smart idé, faktiskt. Killen som ger oss armbanden har själv på sig ett grönt armband. Okej, tredjeårselever bär gröna armband. Den andra färgen ser ut att vara röd, vilket tillhör andraårseleverna.

”You all look fantastic.” säger han, killen jag fortfarande inte vet namnet på. Han menar det till alla men kollar endast på mig och ger mig en blink med ögat. En flört. Gav en tredjeårselev mig en flört? Jag känner hur jag rodnar.

”Have fun tonight. There are all kinds of alcohol over there.” Han pekar med hela armen bort mot baren. ”Just take how much you want.” Gratis alkohol? Hur han skolan ens ha råd med sådant? Men när jag väl tänker efter, så är det nog inte skolan som har anordnat den här festen, det är nog tredjeårseleverna. Skolan skulle aldrig anordna något som de vet kommer tillkomma alkohol på.

Den namnlösa killen går iväg, med rätt så vingliga steg så jag antar att han en och annan droppe alkohol i sin kropp, vilket är lite lustigt när festen började för bara en kvart sedan. Han har väl förfestat, men vad angår det mig?

”I told you.” viskar Harry i mitt öra samtidigt som jag ser Dylan, Liam och Zayn gå iväg mot baren för att ta varsin öl förmodligen.

”Told me what?”
”That you’re gonna have tons of boys after you tonight.”
“Oh stop it Harry, it was his job to hand out these bracelets.”

Harry fnyser, “Then tell me why he didn’t let his eyes of you one single time we were talking?”

“You’re being ridiculous.” säger jag och börjar gå mot baren jag med, kanske festen kommer bli tråkig om jag är nykter trots allt…

”I am not.” hör jag Harry barnsligt säga bakom mig innan han är tätt vid min sida igen.

”Why do you even care?” frågar jag, kanske en aning irriterat men jag förstår inte varför han måste bry sig i fall att killar kollar på mig eller inte. Jag är inte hans.

”Maybe because most of the guys here a jerks and I don’t want you to fall for any of them. I just want the best for you.”
“Well remember that I thought you were a jerk before I got to know you.” påpekar jag och tar upp en cider från en box fylld med is. I samma rörelse tar jag upp en öl och ger den till Harry, inte riktigt säker på om han kommer dricka den eller inte. Jag vet hur han känner över alkohol. Han mumlar ett svagt tack och av hans röst att döma är han irriterad. Det var inte såhär jag hade tänkt att festen skulle börja, med en irriterad Harry och en konstig stämning mellan oss båda.

 

Timmar flyger förbi. Festen började klockan åtta och nu är den snart midnatt. Jag har fått i mig en hel del cider under kvällen. Dylan, Zayn och Liam har även fått i sig rätt så mycket men håller sig i alla fall fortfarande vid medvetandet. Niall och Louis har även kommit hit, lika fulla som de andra killarna. Harry å andra sidan, har knappt druckit upp den första ölen jag gav till honom av festens början.

”Hey, who wants to play a game of Beer Pong?” frågar Dylan bakom mig och lägger armarna bakom mig. Jag sitter ner i en soffa tillsammans med några Niall, Louis, Alice och Rebecca. Inte det valet av personer jag skulle tänka mig att umgås med om jag varit nykter. Harry försvann under kvällen, vart vet jag inte riktigt, men jag orkar inte bry mig heller. Han har varit på ett sådant konstigt humör hela kvällen och jag vill inte att det ska förstöra min kväll som faktiskt har varit väldigt rolig hittills.

”I want.” svarar jag glatt på Dylans fråga och reser mig upp från sängen.
”Me too.” svarar Alice och drar med sig Rebecca upp från soffan. Niall och Louis följer tjejernas steg och tillsammans går vi 6 till ett bord fullt av tomma som fulla ölburkar. Vi hjälps åt att stöka undan allt innan vi stället upp två muggar på vardera sida om bordet.
”Ren, you’re with me.” säger Dylan och tar min hand. Jag ler mot honom. Aden första matchen är mot Louis och Niall.

”Okay, the loosers have to…” börjar Louis med ett flin på läpparna. Jag vet att straffet inte kommer vara något snällt. ”Drink two cups with beer.”
”Yes!” utbrister Dylan. Kul för honom, han gillar ju öl, till skillnad från mig som mer eller mindre hatar det. I bakgrunden spelas musik med hög volym så man måste skrika för att de andra ska höra en. Basen dunkar i bröstet. Hela kroppen blir full av rus. Lokalen är fylls av fulla människor, endast elever från skolan. Under kvällen har jag lyckats få tre killars nummer, blivit kysst av någon tredjeårselev och fått mördarblicken av Harry efter det. Han visar tydligt att han är svartsjuk, men varför? Jag säger det igen; jag är inte hans.

 

Jag och Dylan står på ena kortsidan av det långa bordet, och mittemot oss på andra sidan står Niall och Louis, redo för en omgång Beer Pong. Det är jag och Dylan som börjar. I min hand håller jag en vit pingisboll och det är tänkt att jag ska träffa den i den typiska, röda koppen som står på andra sidan bordet. Dylan kastar först. Han siktar, tar några djupa andetag och tungan hänger sött ut från kanten av munnen, något den ofta gör när Dylan är koncentrerad. Jag har sett honom göra så på mattelektionerna. Han kastar – men missar. Louis och Niall skrattar hånfullt och slår ihop nävarna.

”Good one, Dylan.” retas Niall och flinar. Sen är det min tur. Jag sluter ena ögat och siktar mot koppen. Alkoholen gör så att det blir svårt att koncentrera sig på målet. Jag kastar pingisbollen – det hörs ett ”klock”-ande ljud och jag inser att jag träffat. Jag träffade faktiskt. Alla runt om bordet skriker av häpnad och Dylan kramar om mig. Jag kan knappt förstå det själv och jag skrattar högt. Detta måste vara min turdag.

Louis gör sig redo för att kasta, han siktar precis som jag och Dylan gjorde.

”Come on mate.” skriker Niall bakom ryggen på honom. Han kastar – och sätter den. Precis som då jag satt den så brister alla ut i skrik och jubel. Jag bara fortsätter att skratta, något som jag alltid gör när jag druckit. När allt jubel och skrik lugnat ner sig så gör sig Niall redo för att kasta, han behöver inte stå och sikta lika länge som vi andra utan bara kastar iväg bollen och jag kan knappt tro det själv – men han träffade faktiskt.

”What the fuck?” utbrister Dylan men kan knappt hålla sig för skratt när hans två nyfunna vänner på andra sidan bordet hoppar in i varandras famnar.

”I can’t believe we lost.” klagar Dylan. “You were so good at this.”

Louis och Niall ger oss var sin mugg fylld med en pissgul öl. Jag tar muggen mot munnen och tar min första klunk. Det smakar vidrigt. Människorna omkring oss hejjar, är det någon slags tävling mellan mig och Dylan nu om vem som lyckas dricka upp vår öl fortast. Nej, det hade jag fått veta i sådana fall. Jag tar några till klunkar, lite större denna gång, och sväljer. Jag känner hur jag blir mer och mer illamående efter varje klunk.

”Whoa, somone’s about to throw up.” skrattar Louis och pekar på mig. Jag struntar i honom och tar en till klunk, jag kämpar för att svälja den sura drickan jag har fullt av i min mun men när jag sväljer kommer den upp igen. Jag spyr. Rakt ut på golvet inför jag vet inte hur många människor. Alla verkar dock inte tycka det är något äckligt, de skrattar och klappar händerna. Är det något slags pris för den som spyr först eller?

”What’s going on here?” hör jag sedan en väldigt förvirrad röst säga bakom mig. Jag som tidigare stått framåtböjd i väntan på att mer spya ska komma, så blir jag uppdragen att stå upprätt. Det är Harry. Såklart…

”Oh, hi Harry.” säger jag glatt och torkar med handen runt munnen. Graciöst, Lauren… Way to go.

”How much have you been drinking?” frågar han argt. Människorna omkring oss verkar ha slutat bry sig och har återgått till vad de tidigare höll på med. Niall och Louis möter nu Rebecca och Alice i en omgång Beer Pong.

”Not that much.” säger jag och snubblar på orden. Mina ben känns lite vingliga så jag tar tag i Harrys axel för att inte falla omkull. Hans händer är genast runt min midja för att hålla mig uppe.

”I can see that.” säger han. ”You should go home, get some sleep. I can follow you.” Vad tror han att han är? Min pappa?

”No, I want to stay.” säger jag barnsligt tillbaka, jag låter mer eller mindre som en barnunge.

”Ren, don’t be difficult.” varnar han.

”Don’t be boring.” kämpar jag tillbaka och ger honom ett flin.

Efter en hel del om och men får jag tillslut Harry att gå med på att låta mig stanna, trots att han nästan försökt bära mig ut från festen.

”Lauren, over here.” hör jag Dylan ropa från några soffor lite längre bort med alla andra.

”Let’s go.” säger jag till Harry och tar tag runt hans arm och börjar gå, men han stannar av – tvingar mig att stanna också.

”I really think you should go home and s-“
“Don’t be difficult.” härmar jag hans mening och lyckas tillslut dra med honom bort till våra vänner.