Jag rycker upp dörren till lägenheten ganska så precis en timme efter jag lämnat caféet. Det var en massa strul med bussarna så därför tog det längre tid än vanligt. Kate ställer sig i köksöppningen och lutar sig mot väggen med armarna i kors. Hon ser på mig med en lurig blick.
"What?" frågar jag förvånat medan jag hänger min jacka på en utav kokarna i hallen. 

"Oh, nothing." rycker hon på axlarna. "I just wanted to see if you look excited."

"Excited for what?" muttrar jag, fast jag i själva verket vet vad hon menar.

"The dinner of course." Hon slår sig själv i pannan som om det inte vore uppenbart att det var det hon menade. Jag skakar på huvudet och passerar henne och går vidare mot mitt rum. Middagen är det sista jag vill tänka på just nu. Jag slänger mig ner på min säng, pressar ner huvudet i kudden och suckar tungt och högt. Jag ser inte, men hör att Kate står i dörröppningen. 

"Is something wrong?" Hennes fotsteg kommer närmre och tillslut känner jag hur sängen trycks ner. Hennes hand placeras på mitt bakhuvud där hon stryker den ner längst mitt hår.

"I don't want to go on a dinner with a crazy popstar." mumlar jag och jag börjar fundera om hon ens kunde förstå vad jag just sa. 

"What do you mean with crazy?"

"You should've heard him today..." säger jag och sätter mig upp, mest på grund av andningssvårigheten i kudden, och lutar mig med ryggen mot väggen. "He's such a jerk, he was-"
"Wait," Kate avbryter mig och tittar på mig med ett flin på hennes läppar. "you met him today? When? Where?"

"On the bus, when I was going to the city." säger jag, även om jag helst inte vill prata om det för han var mer eller mindre vidrig tidigare. Det är verkligen inte den sortens killar jag vill umgås med i alla fall. 

"What did he do?" frågar Kate.

"He's just so gross. Like, I had to climb over him because he didn't move and then he was like 'I like your body over mine'. Like, who even say that?" 

Kate skrattar, "You're just overreacting. All boys say stuff like that, even though they don't mean it."
"I'm not overreacting. That boy is a jerk, and I seriously can't believe that I'm actually going to eat dinner with him. That's just crazy."

"Maybe it is a bit crazy, but like I said before - what if it turns out great? What if this dinner can change your whole life?"
"What do you mean?" frågar jag och tittar förvirrat på Kate. 

"What if you realize that Harry's not that kind of person you thought he was. And then you realise that he's actually a great person and the right person for you. I mean, Ana, maybe this is your chance to get a boyfriend. I know you've always wanted one, now go for it." Jag brukar i vanliga fall lyda Kates råd men det här är bara galet. Varför skulle jag bli kär i en pojke som irriterar mig med vad han än gör? Och varför skulle Harry vara den rätta för mig? Vi är ju så olika som man kan bli. Vi är från två helt olika familjer, vi är uppfostrade på två helt olika sätt och vi kommer från två helt olika världar. Inget mellan oss skulle funka. Och jag fattar inte ens varför jag sitter och funderar över detta...

"Kate." säger jag och lägger händerna på hennes axlar. "You have no idea what he's like. You haven't even met him. And trust me, you don't wanna meet him."

Kate flinar, "Of course I wanna meet my future brother in law."

Jag puttar till henne och hon trillar bakåt. "You're crazy." säger jag, men har svårt att hålla mig för skratt. Kate må vara minst lika irriterande som Harry ibland, men på något sätt kan jag ändå inte vara sur på henne. Inte för nånting.

Kate skrattar och lämnar mitt rum. Jag sneglar på klockan, den är nästan halv fem. Trots att det är över två timmar kvar tills han kommer så blir jag redan nervös. Inte så bra. Jag brukar inte vara nervös så ofta, men sedan jag träffade på Harry så har han alltid fått mig att känna mig... osäker. Jag vill inte använda ordet "rädd", för det är jag inte. Eller? Även om jag måste erkänna att Harry kan vara lite skrämmande...

 

 

Kate tvingar in mig i duschen trots att jag säger att jag inte behöver duscha. Jag passar även på att raka mina ben, men trust me, det är inte för Harrys skull. Jag duschar väldigt snabbt och jag är lika snabb på att klä på mig. Jag drar på mig ett par svarta, tighta jeans och en röd, stickat tröja. Än en gång, jag gör det inte för Harry. Medan jag väntar att mitt hår ska torka, sätter jag mig framför mitt sminkbord. Det var även Kate som tvingat mig till att sminka mig, trots att jag inte riktigt kände för det. Men jag antar att om man väl ska ut på middag, och eftersom det här lär vara sista gången med honom, så kan man väl vara lite snäll. Man vet ju aldrig, Harry kanske dyker upp med kostym, vad vet jag? 

Jag sminkar mig inte så avancerat - mascara, små vingar med eyeliner och jag avslutar det hela med lite läppglans. Jag fattar inte att jag gör det här, tänker jag för mig själv. Jag skulle kunna reta honom och komma med trasor till kläder och helt ofixad när det gäller både hår och smink, men jag inser sedan att det sista jag vill är att få honom arg, för man vet aldrig hur han kan vara när han väl är det. 

Kate ställer sig i dörröppningen till mitt rum med ett leende på läpparna. "You look beautiful." säger hon glatt. 

Jag himlar med ögonen och lägger tillbaka allt mitt smink i min sminkväska. Mitt hår har hunnit bli någorlunda torrt, så jag ruffsar till det med en handduk som sista hjälp innan jag tillslut låter det vara naturligt, vilket är en blandning mellan lockigt, platt och vågigt. Ett riktigt fågelbo om jag får säga det själv, medan Kate säger att det är drömhåret för henne. 

Jag tittar på klockan igen. Halv sju. Jag känner hur nervositeten blir bara starkare och starkare. Jag borde inte vara nervös för detta... Sista halvtimmen sitter jag i soffan och vrider och vänder på mig. Allt på grund av nervositeten. Och när klockan tillslut slår sju, sitter både jag och Kate i soffan i väntan på ringklockan på dörren. Man kan nästan höra mitt hjärta dunka. Kate är nog också lite nervös för min skull, men hon är definitivt taggad över detta och det är inte ens henne det handlar om. Hon är väl glad för min skulle antar jag, inte för att hon borde vara det. 

"Maybe he isn't coming." säger jag lättat när jag sedan tittar på klockan och ser att den är en minut över. Killen skulle aldrig någonsin komma försent för detta, han verkar inte som en sådan person. 

"He's just late." säger Kate.

"What if this is a big joke? What is he just messes with me? What if he's sitting in his hotelroom right now and laughing because he tricked me?" Även om jag inte vet om något av detta är sant kan jag inte hjälpa att bli lite arg. I swear to god, om detta är ett skämt så-

Mina tankar bryts när lägenhetens tystnad byts ut mot ett plingande ljud. Jag tittar chockerat på Kate, som själv ser väldigt glatt på mig. Jag sitter kvar i soffan och tittar fortfarande på Kate med samma rädda blick och hon skattar och puttar till mig. 

"What are you waiting for? Go." uppmanar hon. Jag sväljer. Hårt. Och reser mig sedan från soffan och går med vingliga steg mot dörren. Jag vrider om låset och öppnar dörren med ett hårt, bultande hjärta. Och där står han. Mittemot mig med, faktiskt, ett leende på läpparna denna gång och inte ett flin. Hans kläder var inte så avancerade heller. Ett par svarta jeans och en svart, soft tröja. Hans lugg är hög och jag slår vad om att han kommer dra fingrarna genom den ett flertal gånger ikväll. Han ser så naturlig ut men samtidigt så... vacker. 

"Hi, Love." säger han med sin mörka mystiska röst och tar ett kliv framåt för att sedan pussa mig lätt på kinden. Jag är glad att han inte gjorde något annat än det. "You look beautiful." säger han och granskar mig från topp till tå. Även om jag hatar att erkänna det så blir jag faktiskt generad. Jag är van att bli kallad vacker av alla mina rikemans kompisar till killar som har liksom som jobb att kalla oss flickor vackra när vi är på sådana tråkiga men lyxiga middagar min familj tvingar med mig på ibland. Men av Harry känns det helt annars... 

"Thank you." svarar jag men ger honom knappt ett leende. Jag är nog alldeles för nervös för det. "I didn't thought you would show up." säger jag och skrattar lite. 

"Why not?" Han lägger huvudet på sned. 

"Because you were one minute late." rodnar jag. 

Harry skrattar för sig själv, "Oh, Ana..." Han lyfter hans hand stryker sin tumme längst min kind. Jag kollar in i hans ögon som redan är fast i mina. "I would never do that to a girl." nästan viskar han. Jag tror att jag har slutat andas. Eller nej, jag vet att jag har slutat andas. Jag tar ett steg bakåt för att öka avståndet mellan oss.

"Still so innocent." mumlar han och skrattar.

"That's how I'm raised." förklarar jag men jag inser sedan hur töntigt det låter, trots att det är sant. Mina föräldrar han alltid varit väldigt stränga när det gäller killar och de har väldigt tydligt sagt att jag ska inte låta killar komma nära mig om jag så inte vill. 

"Are you ready to go?" frågar han. 

"Yeah, let me just get my purse." Jag vänder mig om och går mot mitt rum, jag slänger en allvarlig blick på Kate som sitter i soffan med stora ögon, han har mest troligt hört och sett allt. Jag greppar tag i min handväska som ligger på min säng, jag tittar mig en sista gång i spegeln innan jag går tillbaka mot hallen där han står kvar på samma ställe och väntar. Ett sött leende placeras på hans läppar när han ser mig igen. Jag går med försiktiga steg fram till honom och tar i hans hand som han vänligt håller ut åt mig. Hans hand känns varm och mjuk, och han håller i min med ett stadigt grepp. Hur kommer det sig att han kan vara så annorlunda nu? Han verkar ju som helt helt annan person. 
"Bye Kate." ropar jag innan dörren stängs igen. 

"Kate?" frågar han väldigt förvånat och tittar lika förvånat på mig. 

"My best friend." 

"Do you live together?"

Jag nickar. "Since three years back."

"Oh." säger han. "I would love to meet her one day."
När han inte ser så himlar jag med ögonen. Aldrig att han ska få träffa Kate. Dels för att hon kommer bara säga en massa pinsamma och konstiga saker om mig och dels för att, efter middagen ikväll, ska inte vi längre ha något att göra med varandra, och ännu mindre han och Kate. 

Vi kommer ut på gatan och vi går, fortfarande hand i hand, mot Harrys svarta Range Rover som står parkerad bara en bit bort. Han öppnar passagerardörren åt mig och låter mig kliva in i bilen. Han joggar sedan runt bilen och sätter sig i förarsätet. Jag förstår inte varför jag var nervös i första början. Jag känner mig helt lugn trots att jag sitter ensam i en bil med en kille som går mig på nerverna, men som ikväll faktiskt förvånat mig, han kanske inte är så hemsk som jag trodde. Harry startar bilen och börjar direkt köra till en destination jag inte vet om, men som jag inte heller frågar om. Jag vet att vi ska äta middag, det räcker som information. Harry håller blicken mot vägen men jag kan inte låta bli att hålla min blick på honom. Där är något med honom som får mig att känna mig glad, men på samma gång extremt irriterad. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Han är verkligen en vacker ung man. Hans händer håller ett lätt grepp om ratten och hans ansiktsuttryck är avslappnat. Han är verkligen två helt olika personer. Innan trodde jag att han var denna douchebag och för det mesta arga och dryga personen, men enda sedan han plingade på dörren har han verkat mer lugn, trevlig och vänlig. Även om man märker små vibbar av hans andra beteende ibland. Han vrider huvudet mot mig och flinar. Inte det där flinet igen. Han märke nog att jag kollade på honom. 

"What are you looking at?" frågar han och skrattar lite sött.

"You, obviously." säger jag generat. 

"Why?" Han flyttar blicken mellan mig och vägen. 

"Cause it's funny how you can be one person when I'm talking to you, and then another person when you're quiet. It's like you're playing a role." mumlar jag på de sista orden. Jag ser hur hans grepp hårdnar runt ratten och hur hans blick blir allvarligare. Sa jag något dåligt nu?

"You have no idea who I am and what I've done so I suggest you shut up and enjoy the rest of the ride. Thank you." Jag ryser till. Jag gillar inte när han talar så till mig. Jag gillar inte när någon talar så till mig överhuvudtaget. Men jag lyder honom. Jag vill inte göra honom ännu argare...

 

 

Bilen parkerar utanför en restaurang jag faktiskt ätit på förut med mina förädrar. Det är en väldigt dyr och lyxig restaurang och det förvånar mig att han tog mig just hit. Jag sitter kvar i mitt säte när jag ser att Harry jobbar runt bilen och öppnar sedan min dörr. Han sträcker fram sin hand som hjälp. Jag tar tacksamt emot hans vänlighet och tag i hans hand men släpper den så fort jag kommit ner på marken från hans höga bil. Jag rätar till min tröja och ser sedan upp på honom. Han ler ner mot mig men säger igenting. 

"What?" väser jag åt honom eftersom det börar bli pinsamt tyst. 

"Have you ever heard our song Little Things?" frågar han.

"I think so, why?" 

"You know the first line, 'Your hand fits in mine like it's made just for me'?"
"Uhu?" säger jag förvirrat. 

"I think that's based on us." ler han och böjer sig ner för att komma åt min kind med hans läppar. Han tar sedan tag i min hand och drar med mig in till restaurangen. Och jag kan säga det att inget av det han just sa stämmer. Restaurangen ser ut precis som jag minns den, trots att det var några år sedan jag var här sist. Han går till ett bord, släpper min hand för att kunna dra ut min stol som jag försiktigt sätter mig ner på. Han sätter sig på det mittemot mig och ler mot mig med ett underligt leende. 

"Why are you looking at me like that?" frågar jag och ser ner i bordet för att slippa möta hans blick. 

"Because you're cute."

"I am not." säger jag och skakar på huvudet med fortfarnde blicken i bordet. 

"Hey, look at me." säger han allvarligt och jag gör som han säger. "You're beautiful. Believe me. I don't want to hear anything else from you, understand?"

Jag nickar, knappt benägen att prata. 

Han flinar, "It's funny how you also can be two different people." 

"What do you mean?" frågar jag.

"You're so innocent." börjar han. 

"I know, you've told me that at least three times." himlar jag med ögonen. 

"But at the same time you're so sassy, and you always roll your eyes which I don't think good girls do." Jag tänker efter på varje ord han säger och han har faktiskt rätt. Jag uppför mig som den fina flicka jag blivit uppfostrad till men jag kan på samma gång vara kaxig, i alla fall mot honom. Det är nästan läskigt hur väl han märker det, och framför allt hur snabbt han märkte det efter bara träffat mig tre gånger. 

"I only roll my eyes when I'm annoyed." mumlar jag. 

"Do I annoy you?"

"A lot." Nu är det jag som flinar. 

"Why? Why do I annoy you?"

Jag rycker på axlarna. "We're two different people and I don't hang out with guys like you. You're not my type and that's why you annoy me."
"How do you know I'm not your type when you don't even know me?" muttrar han, och det hörs tydligt att han vill att han ska vara min typ. 

"Oh, trust me, I know people just by looking at them." säger jag. 

"Prove it." utmanar han med ett flin. Challenge accepted, tänker jag och ser mig omkring över hela restaurangen för att bevisa för Harry att jag har rätt i det jag säger. 

"See that girl?" Jag pekar lite diskret på en tjej som sitter lite längre bort med mobilen framför sitt ansikte. "I think she's a lesbian."
Harry hostar till och skrattar sedan högt. "How can you even say that?" 

Jag rycker på axlarna och skrattar jag också, "Because I know I'm right." Harry skakar på huvudet och skrattar tyst för sig själv. Om jag ska vara ärlig så har jag hittills faktiskt haft det väldigt roligt.

"I can't believe it." mumlar han och ser med stora ögon mot bordet tjejen satt. Bredvid henne sätter det sig en annan tjej, de pussas och börjar genast att prata och båda verkar ha svårt för att släppa blickarna från varandra. Jag ser tillbaka på Harry med ett flin, ett flin som säkerligen han smittat av sig på mig, och skrattar lite lätt. 
"I told you." retas jag. 

"Very impressive, Ana. But that doesn't mean you know who I am." 

"You're not that hard." börjar jag. "You're very mature for your age. And you know how to treat a woman right but you don't accept a 'no' from one. You're in a boyband, you love your bandmates and they're like brothers to you. You have obviously had something hard going on with your life and that's why you're acting like such a jerk sometimes. You don't like to be in a relationship because you don't like to fall in love. So you just bring girls home to have sex and then forget about them the next day, because you wouldn't survive without hearing someone scream your name in the middle of the night. Now, am I right?" Jag andas ut. Under hela min förklaring höll vi ögonkontakten. Längre och längre in i mina meningar börjar hans ögon smalna och när jag är klar stirrar han på mig med lömska ögon. Jag är rädd att han ska bli arg.

"You're scaring me." mumlar han. Va? Jag? Skrämmer honom? Om det är någon som borde skrämma någon här så är det han. Jag borde egentligen redan sprungit härifrån. Men sanningen är den att Harry skrämmer mig inte. Inte nu då han verkar så lugn. Visst, då han höjer rösten så kan han vara lite läskig ibland, men nu känner jag mig elt lugn. Jag är inte den som är rädd för folk.

"How am I scaring you?"
"Because everything, literally everything you said is so god damn true. All of it. And it's scaring me how you can even sit here with me, knowing so much stuff about me, and not wanting to run away." Hans röst låter inte lika arg och allvarligt som den annars alltid gör. Det låter... normal. 

"Oh, trust me, I've been wanting to run away a couple of times."
"Then why haven't you done it yet?"

Jag rycker på axlarna, "I guess I'm afraid that you're gonna run after me. Which I'm sure you would. Am I right?"
"You're definitely right." flinar han. "You're not getting away that easy from me." Jag ryser till. För jag inser att middagen kommer inte vara det sista jag ser av honom...

---

 

 

Jag vaknar upp av solskenet genom mitt fönster. Jag sträcker på mig och känner mig riktigt utvilad trots att det blev väldigt sent igår. Nu är det fredag, och även min lediga dag. Jag känner redan på mig att den här dagen kommer bli bra och den som knappt har börjat. Jag bestämmer mig för att göra lite lite frukost och sedan spendera några timmar i sängen, med tanke på att jag vaknat upp redan klockan nio. Jag kliver upp från sängen och går till köket för att se vad jag kan lyckas laga ihop för lyxig frukost. Även om jag inte är så värst bra på att laga mat. Jag föredrar hellre att köpa färdigt men sedan göra en blandning av alltihop. Jag öppnar kylskåpet i hopp om att hitta lite yoghurt som råkar vara min stora kärlek. Jag finner två olika smaker, vanilj och jordgubb, och blandar först i en hel mängd med vanilj och sedan en liten del jordgubb i ett stort glas. Över det häller jag en liten näve müsli och toppar tillslut med tre hallon. Jag tittar på min vackra skapelse och ler. Jag har alltid varit en person som ser till att maten ser perfekt ut innan jag äter den. Jag äter nästan lika mycket med ögonen som med munnen. Jag tar med mig min frukost och en sked tillbaka till mitt sovrum till min mjuka säng. Jag lägger mig ner under täcket igen, lyfter upp min dator från golvet och startar igång kanske den bästa serien någonsin - Pretty Little Liars. En serie som Kate visade för mig bara någon vecka sedan och som jag sedan dess blivit helt fast av. Jag kryper tillrätta under täcket med min goda frukost i handen. Livet kan nog inte bli bättre, tänker jag och ler. 

 

 

Efter fyra avsnitt har klockan hunnit bli ett och jag börjar bli less på att ligga i sängen. Jag byter därför om från pyjamas till vanliga kläder. Att vara ensam hemma vissa dagar kan vara skönt ibland men ibland kan det vara en plåga. Detta är en sådan dag. Jag vill helst att Kate ska vara här, eller Matt eller Ben... Synd bara att Kate är i skolan och pojkarna jobbar. Men något lyckas jag alltid hitta på att göra och i detta fall är det att gå in till stan för att ta en fika eller något. Ja, fika själv, men bättre det än att sitta i lägenheten och ruttna bort. 
Jag tar på mig mina skor och min jacka trots att den knappt behövs längre, men man vill ju alltid vara på den säkra sidan ifall att det skulle börja regna så som det gjorde igår. Jag låser lägenheten och går ner till busshållplatsen som är bara några hundratals meter bort. Från vår gata går det bussar varje kvart in till centrum, vilket är rätt så skönt så man slipper den långa väntan och först och främst slipper man bilen. Jag har körkort men jag brukar inte utnyttja det. Jag tar hellre bussen till stan än bilen för då slipper jag köra i så stor trafik som jag inte riktigt tycker om. Bilen tar jag bara om jag ska längre sträckor eller om vädret hindrar mig från att gå. Vädret tycks dock vara säkrat från regn med sin klarblåa himmel och solsken. Efter knappt fem minuter dyker bussen upp bakom backkrönet och jag tar fram mitt busskort från min jackficka. Busskortet fungerar hur många gånger som helst om dagen under ett år, det var helt klart ett bra köp av mig när det har kommit så väl till användning hittills. Dörrarna till bussen öppnas, jag kliver in, håller mitt kort mot en apparat som piper och letar sedan efter en ledig plats, vilket det oftast inte brukar finnas, men idag fanns det en ledig plats nästan längst bak i bussen. Den platsen framför raden längst bak där det alltid sitter de tuffa killarna som luktar cigarettrök och som skriker och lever om. Killar jag helst väljer att undvika men som - konstigt nog - aldrig undviker mig. 

"I saved a seat for you." säger en utav dom och klappar med handen på det lediga sätet på deras rad. 

"No thanks." fejkler jag och sätter mig ner på platsen framför. Ena killen hänger sig över sätet bredvid mig och ser på mig med luriga ögon. Hans andedräkt stinker och hans tänder är lite mer åt det gula hållet. Jag är inte rädd för dom. Det brukar jag inte heller vara för främlingar, Harry är dock ett undantag även om jag inte riktigt kan kalla det för rädsla, men mitt hjärta kan inte motstå från att börja dunka lite fortare när killen över sätet kommer närmre och närmre med sitt ansikte. 

"Easy boy." skrattar jag lite osäkert och trycker med min hand mot hans pannan så att avståndet mellan oss ökar. Han skrattar och sätter sig tillrätta i hans säte igen. Jag skakar ironiskt på huvudet och tittar ut genom fönstret. Jag ler åt mig själv som just lyckats vinna över en närgången kille. 

"Hey, there he is." ropar plötsligt en utav killarna där bak och jag hoppar till av det plötsliga skriket. Jag himlar med ögonen och försöker strunta i dom. 

"I can't believe that I am actually riding a bus." säger en röst vars fotsteg kommer närmre och närmre. Och jag sjunker bara lägre och lägre ner i mitt säta när jag inser att rösten tillhör Harry. Så kommer jag plötsligt ihåg allt. Kyssen. Smsen. Middagen. Åh, nej. Middagen. Var den ikväll? 

"Neither can I. You're a popstar for god sake, how come we don't take your limo?" säger killen bakom mig medans jag försöker allt för att inte han ska se mig.

"Too bad I don't have one. But-" Harry avbryter sin mening och jag som tidigare hade ansiktet pressat mot rutan för att inte bli sedd, tittar upp och märker hur han kollar på mig. Rakt. På. Mig. 

"Ana." säger han och flinar. Åh nej. Inte det där flinet. Han sätter sig ner i sätet bredvid mig utan att ens fråga om lov. Jag rätar till mig och sätter mig rak i ryggen och tittar framåt, inte på honom i alla fall. "What are you doing here?" frågar han och jag känner hur han kollar på mig. 

"I'm going to the city." svarar jag snabbt. 

Killen som tidigare hängde över mitt säte klämmer sig nu emellan mitt och Harrys säten. "Wait, do you know eachother?" 

"No."
"Yes."
Vi säger det i munnen på varandra och nu kan jag inte hjälpa det än att titta upp på Harry och himla med ögonen. Han går mig verkligen på nerverna trots att jag inte känner honom. Hur är det ens möjligt? Att man kan störa sig så mycket på en människa trots att det är en främling? 

"Okay...?" Killen mellan våra säten verkar lite förvirrad. 

"We've met one time before." rättar jag mig själv. 

"Two actually." Harry flinar. Det där jävla flinet. "Let's not forget about our little meeting at the store yesterday." Han flinar fortfarande. Det där flinet som får mig att vilja ta tag i hans läppar och slita i dom tills de lossnar. Brutalt - jag vet - men jag talar nästan sanning. 

"I've already forgot about it." säger jag bitchigt och tittar ut genom fönstret. 

"Maybe you," jag känner hur han lägger sin hand på mitt lår, "want me to remind you about it." Hans hand åker högre och högre upp längst mitt lår så jag greppar tag i hans hand och lägger den i hans egen knä istället. Vad tror han att han håller på med egentligen?

"Oh, Ana..." säger han och skrattar ett lätt skratt. "I can't wait to see you tonight. All dressed up. I'm sure we both are gonna have a great time." ler han.

"Yeah, about that..." säger jag och försöker snabbt komma på en bra lögn. "I can't go out with you tonight. My parents are coming over and I haven't met them in ages." Jag försöker se så ledsen ut som möjligt, som om jag är ledsen att jag inte kan komma på middagen. 

Harry ger mig en ledsen blick och lutar huvudet åt sidan, men hans ledsna blick byts snabbt ut mot ett flin, såklart... 

"Nice try young lady." säger han hånfullt. "You're coming with me tonight." Han ställer det inte ens som en fråga utan en varning. Liksom 'du kommer med mig ikväll, annars...' 

"Harry." varnar jag allvarligt men han bara skrattar och greppar tag i min hand med hans. Han för den mot sina läppar och pussar lite lätt över knogarna. Jag drar åt mig handen och han skrattar dovt. 

"Save it for tonight." mumlar han för sig själv med ett leende på läpparna. Usch, usch, usch.

Jag ser ut genom fönstret och märker att nästa är mitt stopp. 

"This is my stop." säger jag och sätter mig upp och väntar på att han ska låta mig passera honom. Men han sitter kvar. Jag ser irriterat på honom och himlar med ögonen. 

"Roll your eyes one time and I promise you I will-"
Han tystnar när jag kliver över honom, ja, kliver över honom. Jag måste krypa över hans knä och jag oroar mig nästan att han ska få ont, men han gör ingen större reaktion än att bara avsluta sin tidigare mening. Jag ställer mig i gången, vänder mig om mot honom. Han flinar. 

"I like to have you're body over me." Men vad i helvete? Nej. Usch. Vad fan?

"Goodbye, Harry." mumlar jag och börjar gå mot dörrarna.

"See you tonight, babe." ropar han över hela bussen, jag ger honom en sista irriterad blick innan jag kliver av bussen och försöker skaka av mig alla hans ord. Jag frågar mig själv än en gång; vad är det för slags människa jag ska gå ut med egentligen? Killen är ju helt från vettet. Talar man verkligen så till en tjej om då inte tjejer är en prostituerad porrstjärna? Skulle inte tro det. 

 

Jag går till caféet som ligger ganska så centralt. Jag beställer en kopp té och en chokladboll innan jag sätter mig ner vid ett ledigt bort vid fönstret. Jag gillar fönsterplats bäst för då kan man se på allt folk som går förbi. Jag skulle kunna spendera timmar med att bara kolla på människor. Det är fascinerande hur olika slags människor det finns. Efter bara någon minut kommer min beställning fram till mitt bord. Jag tackar servitrisen och tar direkt en klunk av det varma téet. Jag har aldrig riktigt varit en kaffedrickare och planerar inte heller att bli det när jag tycker att det smakar så äckligt. Plötsligt plingar det till i min mobil, jag tar upp den från fickan och läser smsets som jag trodde skulle vara från Harry men som är från Kate. 

"Where are you? I'm already home. xx" Snabbt skriver jag in ett svar. 

"Okay. Don't be late though, you need to get ready for tonight too, remember that. xx" Och än en gång verkar det som att Kate är mer taggad på middagen än jag, vilket är ganska självklart att hon är. Jag himlar med ögonen trots att hon inte kan se det. Vadå göra mig redo för ikväll? Det enda jag behöver göra är att ta på mig ett par jeans, en tröja, kamma igenom mitt hår och sedan är jag redo att fara. Jag struntar fullständigt i om Harry vill att jag ska klä mig i något fint, det som är fint för honom kanske inte är fint för mig och tvärt om förstås. Han bör därför vara nöjd att jag ens går med på att fara på den här jävla middagen. Det här kommer bli en engånghändelse och efter ikväll hoppas jag att jag slipper se honom igen. Även om mitt inre säger att så kommer det inte bli...

---

Snart är det dags för middagen mellan Ana och Harry. Spännande?
Kommentera.

 

 

Jag andas snabbt. Vad tror hon att hon håller på med? Jag klickar upp smset och börjar från början av den ytterst korta konversationen. Den må vara kort, men trots det allt för lång. Konversationen bör inte ens existera.

 

Jag sväljer hårt och fortsätter läsa.

 

Mitt hjärta dunkar fortfarande hårt i bröstet och jag sväljer ner den klump som börjat bildats i min hals. Nu har han mitt nummer. Nu har denna främmande och ytterst konstiga 'man' mitt nummer. Nu blir jag aldrig av med honom... Jag stirrar argt på Kate som själv sitter och kämpar för att inte börja skratta. 

"Why did you do that for?" säger jag irriterat och tittar fortfarande lika argt på henne. Kate fnissar lite men återgår sedan till lika fullt allvarlig som hon var innan. 

"I want you to give it a chance. Think about it Ana, you and popstar Harry Styles." Hon gör en gest med händerna som om jag skulle se en bild av mig och honom framför mig. Men nej, det gör jag inte och jag väljer helst att inte göra det heller. 

"No Kate." väser jag. "Oh god, this isn't good." mumlar jag för mig själv och börjar snabbt skriva in en förklaring till honom. Jag försöker inte låta otrevlig i mitt sms men på samma gång visa att jag inte är intresserad. 

 "Hi Harry, Ana here. It was my friends who sent you those texts, not me. Let's just forget about this and... move on, haha. Bye."

 Jag läser igenom det några gånger innan jag slutligen klickar på skicka. Jag tittar surt på Kate när jag lägger ifrån mig mobilen men hon tittar på mig med samma retsamma blick som förut.

"I kinda hate you right now." säger jag, men fattar att Kate ska förstå att jag skojar. Såklart att jag inte hatar henne. Jag löste ju problemet alldeles nyss och nu kan jag kanske andas ut. Harry och kyssen är ett minne blott och jag behöver inte oroa mig för att se honom igen. Trodde jag... När det senare plingar till i min mobil är jag snabb att klicka upp smset, i hopp om att han ska förstå och också gå med på att glömma allt. Men idag var tydligen inte min turdag...

 Jag måste läsa igenom smset ett flertal gånger innan jag tillslut uppfattar vad det står. Jag håller upp skärmen framför Kates ansikte och låter henne läsa. 

"Look what you've done." suckar jag och tar tillbaka mobilen till mig igen. Jag läser igenom smset en gång till. Och en gång till. Det är svårt att ens uppfatta vad det står när jag har så mycket att tänka på. Nu ska jag helt plötsligt på middag med en kille som jag antar har fått något för mig, men som jag knappt känner. Och det känns nästan som om vad jag än säger om middagen kommer han söka upp mig och dra med mig ut från lägenheten även om jag kommer protestera. 

"Don't think of this as a bad thing, what if it turns out great?" Kate försöker hålla mitt hopp uppe, men hon lyckas inte. Det kan till och med vara första gången någonsin som jag inte lyssnar på Kates råd. För jag har inte tänkt fara på någon middag med en pojke jag inte vill träffa. Det säger ju sig självt... Jag skriver in ett svar på hans senaste sms.

 "I don't think so, Harry. Besides, you don't even know where I live." Nästan direkt efter får jag ett svar tillbaka.

 Jag har nästan slutat andas och även denna gång läser jag igenom smset ett flertal gånger. What makes you think I don't? ekar i mitt huvud. Vad menar han med det? Vet han vart jag bor nu också? Och vad händer nu med middagen? Förstod han ens överhuvudtaget att jag inte vill med? Jag suckar och slänger iväg mobilen längst bort i soffan. 

"What did he say?" frågar Kate ivrigt. Trots att man lär märka gott och väl att jag inte är så speciellt glad över detta så irriterar det mig att Kate inte förstår det. Det är hon som har satt mig i den här skiten. Jag känner redan på mig att det här inte kommer sluta bra, och resan har knappt börjat än. 

"Doesn't matter. Let's watch the movie." säger jag snabbt och utan att vänta på svar startar jag igång filmen som egentligen skulle varit halvvägs om det så inte vore för honom. Harry.

 

 

Jag vaknar upp i soffan med ett ryck. Min andning är snabb och mitt hjärta bultar hårt. Ännu en mardröm. Om det är något jag är expert på så är det att ha mardrömmar nästan varje natt. Det händer inte ofta att jag inte vaknar upp mitt i natten, kallsvettig och önskar att min mamma kunde vara där och lugna ner mig. Men vad har man inte Kate till då? Det händer ofta att jag hamnar i Kates säng, jag känner mig tryggare med henne än ensam i mitt mörka rum. Mardrömmar är något jag alltid haft och förmodligen alltid kommer ha. Nu för tiden är jag van dom, men då jag var liten var det en plåga. Det är såklart fortfarande läskigt och jag blir lika rädd varje gång, men nu har jag i alla fall vant mig.

Bredvid mig på soffan ligger en snarkande Kate. Jag petar till henne och det tar ett bra tag innan hennes ögon öppnas. Hon ser på mig med kisande ögon. 

"I'm going to bed now." säger jag och reser mig från soffan. "You should too, you have school tomorrow." Jag räcker fram handen som en trött Kate tar i och jag drar upp henne från soffan. Med trötta steg går hon till hennes rum, stänger dörren, och jag antar att jag inte kommer se henne mer förrän imorgon kväll. Jag går först till badrummet och borstar mina tänder efter allt godis jag och Kate tryckt i oss under kvällen, sedan drar jag av mig mina kläder, kastar ner dom i tvättkorgen och drar på mig min pyjamas som ligger fint vikt på en pall i badrummet. Min älskade pyjamas... Helt ärligt skulle jag kunna bo i den, vilket jag för det mesta gör de dagar jag sitter hemma bara. Det är ett par rutiga shorts och ett blått och mjukt linne till. Jag släcker lampan och går först för att hämta ett glas vatten innan jag stänger in mig på mitt rum och släcker lampan. Mörkret skrämmer mig, så jag skyndar mig till sängen och tänder den lilla lampan på nattduksbordet. Jag har aldrig riktigt tyckt om mörker. Jag lyfter upp täcket och kryper sedan ner i min varma och mjuka säng. Jag puffar till kuddarna innan jag lutar mig tillbaka och drar täcket intill kroppen. Efter en väldigt rolig, men samtidigt konstig dag med konstiga händelser, kan jag äntligen andas ut för en gångs skull. Hade det inte varit för Harry hade jag nog kunnat andas ut och känt mig lugn för länge sen. Jag tänker på morgondagens middag. Jag har aldrig riktigt varit på en riktigt date med någon. Inte för att jag vill kalla detta för date, men vad finns det annars för ord jag kan använda? Alla slags dater jag varit på har varit med en väldigt väluppfostrad pojke som mina föräldrar tvingat mig på, en pojke som jag känt kanske i hela mitt liv eller som är en bekant till familjen. Men aldrig har jag varit med om något sådant här, jag menar, med en främmande ung man. Jag kan inte ens tänka mig hur kvällen kommer att sluta. Kommer han hämta upp mig med hans bil? Och kommer han skjutsa hem mig efteråt? Tänk om han inte skjutsar hem mig? Jag ryser vid tanken. Tänk om han kommer ta med mig hem till sig och tvinga mig till något jag inte är med på? Nej. Nej. Nej. Jag skakar bort de obehagliga tankarna och sluter mina ögon. Måste tänka på bra saker, tilltalar jag mig själv men det är mer eller mindre omöjligt att släppa morgondagens middag från hjärnan. Plötsligt piper det till i min mobil som ligger bredvid sängen. Jag sträcker mig efter den och undrar vem det kan vara som vill få tag på mig såhär sent. Jag ryser till ännu en gång när jag ser vem det är från. Han. Jag sväljer hårt innan jag klickar upp smset från honom.

 "Are you still awake? X"

"I'm going to sleep now." skriver jag snabbt in och skickar iväg det. Kort och gott. Inget 'X' eller liknande. Jag får nästan lika snabbt ett svar tillbaka honom och jag blir lika nervös varje gång, och än har jag inte läst det.

"So you're already in bed? What are you wearing? ;) x" Hans snuskiga tankar får mig att vilja spy, och det får mig att ännu mer nervös inför middagen. Vad fan är det för idiot jag ska gå ut med egentligen? Killen är ju sjuk. Och det enda han verkar tänka på är... Ni vet vad jag menar.  

"None of your bussiness. Goodnight Harry." Jag klickar ilsket på knappen skicka. Än en gång får jag svar nästan direkt. 

"You're so innocent. I like it. Goodnight, beautiful Ana. X" 'Goodnight beautiful Ana', meningen får mig att sucka. Han ska inte hålla på att skriva att jag är vacker. Han ska inte fråga mig vad jag har på mig. Han ska inte skriva till mig överhuvudtaget. Han ska låta mig var ifred. Han ska inte kyssa mig helt plötsligt inne i en kiosk. Han ska inte ens veta att jag existerar. Vi är från två helt olika världar. Han är kändis. Jag är... ingenting. Okej, jag är visst något. Jag är en bortskämt flicka med ingen utbildning. Men det låter ungefär lika hemskt som att säga att jag inte är något alls. Jag är ingenting i jämförelse med honom. Och så får det mer än gärna förbli. Jag suckar när jag tänker att om Kate inte skulle skickat det där jävla smset till honom skulle middagen imorgon aldrig bli av. Jävla Kate. Det är inte ofta som jag svär men nu är det fan okej. Jävla Kate som ställer till allt för mig. Jävla Kate som tror att hon kan bestämma. Jäva Kate som vill saker för mycket och tänker inte på andra. Det är hennes fel att jag sitter i den här skiten som jag - faktiskt - tror att jag inte kommer ta mig bort från. Harry kommer finnas kvar, vare sig jag vill eller inte. 

---

Ett kort kapitel. Men vad tycker ni om novellen hittills?

Previous: Jag läser på baksidan på varje film och ställer tillbaka tre filmer som inte verkar lika intressanta som de två kvarstående. Den ena är The Lucky One med både min och Kates favorit - Zac Efron. Och den andra filmen är Letters to Juliet. Båda filmerna är obekanta och jag antar att Kate inte heller har sett dom. Jag står en stund och funderar, beslutsångest.

"Mr Styles, how wonderful to see you again." Jag försöker spela cool men på ett ironiskt sätt. Jag menar, Mr Styles? Pfft. Sen när började jag kalla folk för deras efternamn om jag inte ska skoja med Kate?

"Hello, Ana." säger han med fortfarande samma mörka och mystiska röst. Han är klädd i samma kläder som tidigare förutom den blå mössan som tillkommit och täckt det mesta av hans hår, även om några lockar har hittat sin väg ut. Ska jag vara ärlig så passar den mössan perfekt på honom, men jag föredrar nog hellre att se honom utan, jag gillar pojkar med lockigt hår. Inte för att jag kan påstå att jag gillar honom. Jag gillar hans hår och inget annar. Punkt. 

"Have you looked at the pictures yet?"

Jag nickar, "I did that right when we got back to the office."
"So, how did we look?"

Jag fnissar, "Very handsome." Han spricker upp i ett leende och skrattar tyst för sig själv. Vad hade han förväntat mig att svara? Att bilderna var fula?

"Your hair is wet." säger han. Han lyfter försiktigt handen mot en blöt hårslinga som fallit framför mitt ansikte. Han snurrar den runt fingret några varv innan han tillslut stryker den bakom mitt öra. Han har samma ansiktsuttryck hela tiden och han släpper mig aldrig med blicken. Jag har svårt att läsa av honom, det brukar jag inte ha på andra männskor men det må jag säga, Harry är en väldigt svår människa. Det där lilla flinet gör mig förvirrad och hans mystiska röst och plötsliga beröringar gör mig... rädd. Det är som om han suger ur all min koncentration och jag blir alldeles borta varje gång han rör vid mig, eller ens kollar på mig.

"Yeah..." börjar jag och backar undan ett steg när jag märker hur nära han kommit. "How long have you been in here? The rain is pouring down." säger jag lite som ett skämt och hoppas att han ska skratta med mig, men det gör han inte. Hans flin växer en aning på hans läpparna men han skrattar inte, han gör inte något ljud överhuvudtaget.

"Oh Ana," börjar han och ser för ett ögonblick ner i marken men möter sedan min blick med ett snett leende på hans perfekta läppar. "You're so innocent. It's cute." Än en gång blir jag som fångad av hans blick och det känns nästan omöjligt att ta sig ut från hans fälla. Varje gång våra blickar möts blir jag som fångad. Det är inte förrän nu som jag märker hur fina ögon han har. Gröna och vackra, och så... Nej. Nej. Nej. 

"So um, the left one you said." Jag skakar än en gång av mig alla tankar och håller fram den film som jag håller i min vänstra hand, The Lucky One, för att byta samtalsämne. För jag kommer inte på något att svara på hans... komplimang?

"Yes, it's a great movie."

"I'm surprised I haven't seen it yet. Zac Efron is my favourite actor ever."

"Isn't he like every girls favourite?" fnyser han.

Jag rycker på axlarna, "Maybe. He's hot." 

Han himlar med ögonen.

"Are you gonna watch it tonight?"
"Yes."

"Alone?" 

"No." svarar jag kort och drygt. Hans frågor börjar gå mig på nerverna och jag säger det igen - han är en konstig och svår människa.

"With your boyfriend?" Hans ögon smalnar en aning. Jag ser in i dom, för det är mer eller mindre omöjligt att låta bli, men när jag sedan känner hur jag mer och mer tappar förståndet tittar jag ner i marken för att slippa tappa fokus. Han ska inte vinna så lätt över mig. Han kan inte kontrollera, säger jag till mig själv.

"No." 

"Do you have a boyfriend?"

"No." svarar jag svagt. Jag känner hur hans hand placeras under min haka och han lyfter upp den så att jag tvingas se in i dom där distraherande, gröna ögonen ännu en gång. Hans ansikte är knappt en decimeter från mitt. Hans läppar är särade och jag känner hans andedräkt i mitt ansikte. Jag har slutat andas. 

"Good." viskar han, innan han lutar sig fram den sista biten och placerar en lätt kyss rakt på mina stumma läppar. Han lutar sig sedan tillbaka, ler ett svagt leende innan lämnar mig stående men fingrarna mot min mun där hans läppar just varit. Jag andas ut. Vad i helvete var det som just hände?

 

 

Jag kan knappt gå rakt när jag kommer hem till lägenheten igen med film och godis i famnen. Mina tankar är endast på vad som hände för tio minuter sedan, då en mer eller mindre främmande pojke kysste mig på munnen. Jag är förvirrad. Så förvirrad. Jag sparkar av mig skorna, just nu är jag alldeles för chockad för att ens orka ställa dom fint bland mina andra par. Jag går in till vardagsrummet och ställer ner påsen med Skittles på bordet och filmen matar jag in i dvd spelaren. 

"Kate?" ropar jag. 

"Yeah?" Hennes röst låter att komma från hennes sovrum vilket tyder på att hon snart är klar. Jag svarar inte, jag väntar hellre tills hon kommer hit så att jag slipper skrika den märkliga händelsen på kiosken över hela lägenheten. "What is it?" ropar hon irriterat.

"Are you ready?" Jag hinner knappt blinka innan hon står i vardagsrummet med håret i en handduk uppe på huvudet och klädd i den rosa mjukisdressen jag lade fram åt henne. 

"Almost done. What is it?" 

Jag tar ett djupt andetag. "I just got kissed." 

Kates ögon fördubblas till storleken och hennes haka faller mot golvet. Jag är osäker på hur hon ska reagera, men jag är säker på att hon kommer fråga en massa frågor. Det gör hon alltid. Hon stirrar på mig med de stora ögonen.

"WHAT?" utbrister hon och nästan flyger på mig för att krama om mig. "Who kissed you? And when? Where?"

Jag skrattar, "You're never gonna believe me." 

"Come on, tell me." ber hon och drar med mig till soffan där hon sätter sig mittemot mig med benen korsade över varandra. Hon är ivrig på att få veta svaret. 

"Okay," säger jag och skrattar tyst för mig själv för jag känner på mig att det kommer låta dumt. "it was Harry. Harry Styles." 

"As in Harry Styles from One Direction?" 

Jag nickar, och innan jag vet ordet av brister Kate ut i ett högljutt skratt. Jag visste att hon inte skulle tro mig. Hon skrattar länge, tar sig om magen och försöker till sist lugna ner sig lite innan hon lägger händerna på mina axlar, lägger huvudet på sned och tittar allvarligt på mig.

"Seriously, tell me."
"I'm telling you the truth. Harry Styles kissed me. I interviewed him and his bandmates this morning, then we met a the store when I was picking out a movie and he just... kissed me."
"Just like that?"
"No." skrattar jag. "He asked me a lot of questions, like... if I had a boyfriend, and when I said no, he replied 'Good' and then he kissed me. What does that mean? Like, who even does that?"
"He likes you." utbrister Kate och kramar om mig hårt igen. "I can't believe Harry Styles likes my dear Annabelle." Jag lossar på hennes grepp och puttar löst bort henne från mig. Vadå gillar mig? Vad betyder ens det? Jag är inte så värst bra med killar och deras tänk. Vilket dock Kate är en expert på.

"I don't know what you mean. And don't call me Annabelle. You know I don't like it." muttrar jag och lägger armarna buttert i kors.

"But it is your name." Kate höjer ögonbrynen och försöker än en gång reta upp mig genom att dra upp mitt fullständiga namn. Ett namn som knappt någon använder när de pratar med mig med tanke på att jag från barnsben sagt att mitt namn är Ana, inte Annabelle. Nu för tiden är det bara mina föräldrar som kallar mig Annabelle när de vill prata allvar med mig om något. Vilket inte är så ofta. Hon vet mycket väl att om hon vill få mig sur ska hon kalla mig med riktiga namn.  

"Whatever. Back to serious. Why did he kiss me Kate? I'm so confused."
"Beause he likes you. Do you want me to tell you again? He likes you. Harry likes you." säger hon med starka ord och en allvarlig blick. "Oh my god," hon tittar ner i sitt knä och det växer ett stort leende på hennes läppar, "he actually likes you. Oh my god, Ana. This is perfect. You can start dating him, and then you can fall in love, and you can get perfect children and-"
"Stop it, Kate." skriker jag och mosar hennes ansikte med en kudde. "I don't even like him."
"That's because you don't know him. Come on, you should call him and ask him out for dinner."
"No." säger jag bestämt. 

Kate plutar med underläppen, "Why not?"
"Because he seems so... weird. Like, when we interviewed him he was in his own little bubble all the time. All he does is smirks and kiss girls he barly knows. I don't want that kind of boyfriend."

"Oh come on, you don't know anything about him. He obviously kissed you because he likes you and he obviously acted strange because you were there. Give it a try, Ana." Kate verkar vilja det här mer än jag. Men jag står fast kvar med mitt beslut. Nej. Jag tänker inte dejta en märklig kille som jag inte förstår mig på, som bara flinar hela tiden och som kysser tjejer han bara träffat en gång tidigare. Jag är inte uppfostrat på det sättet och i min familj rankas det som dåligt. Och jag tror inte heller mina föräldrar skulle bli så värst glada om jag tog hem en så underlig pojke som Harry hem till oss för att presentera dom för varandra. Även om mina föräldrar verkligen skulle bli glada om jag också kunde hitta en för mig, med tanke på att alla mina äldre syskon redan funnit deras kärlekar, men jag måste leta efter min kärlek när den obviously inte är Harry Styles i alla fall. 

"No, no, and for the last time - no." 

Kate suckar, "Yeah yeah, let's watch the movie."

"Let me just get my phone." säger jag och går till hallen och gräver med handen i min jackficka, klämmer åt föremålet och drar upp handen ur fickan. Det är dock inte bara min mobil jag fångar upp och jag stirrar med stora ögon på lappen med det okända mobilnumret på. Mina tankar åker genast på den person som jag egentligen önskar minst att numret tillhör. Men det får mig ändå inte att tro att det inte skulle vara han. För vem annars skulle det vara? Lappen kom dit idag och han är den enda personen jag träffat förutom mina arbetskamrater. Men varför skulle det vara någon av dom som lagt deras mobilnummer i min ficka?

 

Jag går tillbaka till vardagsrummet, fortfarande stirrandes på lappen med numret på. Jag stannar upp och tittar på Kate som ger mig en förvirrad blick. 

"What's wrong?" frågar hon. 

"I-I think he put his number in my pocket." stammar jag fram och flyttar blicken från lappen till Kate.

"WHAT?" Kate skriker ut samma ord som hon gjorde när jag berättade att jag blivit kysst och hon sätter sig upp i soffan och drar åt sig lappen. "Oh my god, now I'm totally sure he likes you."
"You've already told me he likes me and I'd like you to stop with that, Miss Montgomery." skrattar jag men Kate skrattar inte med mig, hon stirrar med ett glatt ansikte på lappen istället. 

"What are you waiting for? Call him." Hon räcker fram lappen åt mig med ett ivrigt leende, men jag tar inte emot den. 

"No way. I don't want to see him again." säger jag bestämt. 

"What if he comes after you then and beggs you to go out with him?" Kate höjer ögonbrynet åt mig och jag suckar ut högt innan jag vänder mig om för att gå mot badrummet. 

"That's not gonna happen. Besides, he doesn't even have my number." hinner jag precis säga klart innan dörren till badrummet stängs igen.

Jag sköljer händerna efter mitt toalettbesök och går sedan tillbaka till vardagsrummet där Kate sitter alldeles tyst och väntar på mig. Jag ser på henne och märker hennes fnittriga ansikte. Vad har hon nu gjort? Jag ser sedan hur min mobil ligger på en annan plats på bordet än var jag lämnade den. Jag andas in och spänner blicken mot henne. 

"Oh. No. You. Didn't." säger jag med små pauser mellan varje ord. Kate brister ut i ett högt fnitter och jag slänger mig mot mobilen och låser snabbt upp den. Jag vill inte tro på att hon har gjort det, men Kates fnitter får mig att tro det i alla fall. Mitt hjärta dunkar fort i bröstet och jag försöker desperat hitta någon som helst konstighet på min mobil. Hennes konstanta fnitter avslöjar att hon har gjort något hon inte borde. Jag hinner knappt klicka mig in på något förrän ett sms kommer upp på skärmen och jag stelnar till. Jag ser nu vad hon har gjort, och jag blir inte glad över det. Jävla Kate.

---

Kommentera.

"Will you please tell me what the hell was that?" fräser Ben åt mig och ger mig en blick som jag personligen kallar för mördarblick. 

"What do you mean?" 

"You know exactly what I mean." mumlar han med nästan munnen stängd. Jag hör ett tecken på svartsjuka i hans röst och det förvånar mig inte att han skulle bli svartsjuk över en sådan liten grej. För i själva verket vet jag exakt vad han menar men väljer att låtsas som ingenting. Det som hände mellan mig och Harry, eller, det som Harry sade till mig, är inte något han behöver bli svartsjuk över med tanke på att alla killar pussar tjejer på kinden ibland, även om de inte är ett par. Och även om Harrys "puss på kinden" kan mer kategoriseras som en kyss i nacken så väljer jag att inte tänka på det som något annat än en vänskaplig puss. 

"It was nothing." Jag rycker på axlarna och hoppas att Ben ska släppa det. Han muttrar något för sig själv och ser ner i marken på varje fotsteg han tar. Jag byter blickar med Matt som själv ser helt förvirrad ut. Som alltid, kan man som säga. Matt vet också om Bens känslor för mig, men han tycker att Ben är barnslig så som han håller på med mig dag in och dag ut. Han beteende kan rankas som tolvårig pojke. 

Vi tar en taxi tillbaka till jobbet där jag direkt går till min arbetsbänk. Alla arbetande har varsin bänk vi får sitta och jobba vid. Det är väldigt smidigt. På min bänk står allt från min arbetsdator, papper och pennor. Under min arbetsbänk står det en skrivare och en kopieringsmaskin. Allt fungerar väldig bra på mitt jobb. Det är väldigt mycket samarbete mellan alla arbetare. 
Jag ställer kameran på bordet och startar igång datorn. Det är MacBook Pro som jag fick när jag började jobba här för ungefär ett år sedan. Jag öppnar en utav lådorna under min arbetsbänk och tar fram en USB-kabel till kameran som jag sedan pluggar in i kameran till datorn. Jag öppnar bilderna och börjar först och främst att titta igenom alla bilder. Det är det första man bör göra. Man tar bort de dåliga och kanske oskarpa bilderna och sedan är det uteslutningsmetoden på det kvarstående. Jag sparar två gruppbilder på pojkarna i en ny mapp på datorn och väljer sedan ut en enskild bild på alla som jag sparar i samma mapp. Jag öppnar sedan Photoshop, ett program som jag lärt mig använda under detta år som jag jobbat här. Där redigerar jag bilderna, vilket inte tar så värst långt tid egentligen, men vill man att det ska se så bra ut som möjligt så tar det sin tid. Jag ljusnar först upp bilderna jag tagit så de ser lite mer fina och naturligare ut. Sedan lägger jag på lite kontrast och sedan är jag klar. Allt detta jobb är jag klar med på en timme och då mejlar jag bilderna till en kvinna vid namn Christina, det är hon som sedan ska lägga in bilderna till tidningen och det är även om som fixar layouten till tidningen. Jag mejlar henne bilderna och tittar sedan på den stora klockan som hänger på väggen framför mig. Klockan är tio i två och klockan två slutar jag. Det gör jag alltid på torsdagar. Man kan nästan aldrig lita på mitt jobb annars, förutom på torsdagar då jag vet att jag börjar klockan åtta och slutar klockan två. Annars så kan det variera. Jag jobbar fyra dagar i veckan men vilka dagar det blir kan variera. Torsdagar är den enda bestämda dagen som sagt. Ibland händer det att jag måste jobba helg, men det brukar jag stå ut med. 
Jag reser mig från min skrivbordsstol och tar på mig min jeansjacka som hänger på kroken på väggen tillsammans med min ryggsäck som jag också tar på mig. Jag skjuter in stolen, städar undan lite på mitt skrivbord, ropar hejdå till några utav mina kollegor som inte är allt för upptagna och lämnar sedan mitt jobb för sista gången den här veckan. Nu har jag tre dagars ledighet att se framemot. 

 

 

Tunnelbanan är för det mesta det bästa alternativet för att ta sig hem, men med tanke på det fina vädret ute så bestämmer jag mig för att gå. Jag sätter mina hörlurar över öronen och startar musiken på min iPod. London är så vackert på våren. Det är början på maj och solen lyser starkt och strålarna värmer i ansiktet. Det tar ungefär femton minuter att gå från centrum där jag jobbar till min lägenhet, och jag känner på mig att det här kommer bli en härlig promenad. Dock kommer nog tiden öka med tanke på mina skor. Varför tog jag inte mina converse? Det frågar jag mig nästan varje gång jag bär klackar men ändå väljer jag att ha det minst tre gånger i veckan. Jag går i takt till musiken som för det mesta är engelska band, oftast 2 Door Cinema Club, dom är mina favoriter när det gäller musiken. Solen lyser i mitt ansikte och jag mår bra i hela kroppen. Jag bygger upp scener i huvudet om vad jag ska göra till helgen. Kanske jag tar mig ett långt bad ikväll. På fredag kanske Kate vill följa med mig ut på middag när hon slutat skolan, och på lördag kanske jag till och med åker för att hälsa på mina föräldrar... Men problemet med mig är att jag tänker ut en massa planer som i huvudet låter så himla kul men när det väl är dags att ta tag i det så blir det aldrig av. Jag känner redan på mig att alla planer jag har kommer kastas i papperskorgen och jag kommer hamna hemma i soffan varje kväll tills på måndag då det är dags att åka till jobbet igen. Jag hoppade av skolan av en anledning och det var smart av mig, just då i alla fall, men ibland undrar jag hur mitt liv skulle se ut om jag inte hoppade av. Då hade jag inte jobbat där jag jobbar idag. Då hade jag haft betydligt fler vänner. Då hade jag kanske en större chans att hitta min framtida man, eller i alla fall en pojkvän. Men utöver det så är jag glad att jag hoppade skolan. Jag gjorde det trots allt av en väldigt allvarlig anledning. Efter tjugo minuter är jag framme vid lägenheten och jag tar fram nycklarna från min väska och låser upp dörren. Lägenheten är knäpptyst som den alltid brukar vara när jag kommer hem efter jobbet. Kate slutar alltid senare än mig vilket betyder att jag brukar ha lägenheten för mig själv i några timmar innan hon kommer hem. Jag ställer skorna fint bredvid resten av mina skor och tittar med en bekymrad blick på Kates alla skor. Till skillnad från mina så ligger Kates skor överallt. Paren håller inte ihop och allt ligger bara i en hög. Det kan vara problemet med att bo med någon som inte är lika ordentlig som mig. Jag är född i en väldigt rik och glamorös familj där jag blivit uppfostrad på ett väldigt fint sätt, där det ingår att bland annat hålla ordning på sina saker. Jag går vidare till köket och ser till så att det ser snygg ut där, jag tittar in i Kates sovrum och blir som vanligt besviken. Även om jag hjälper henne att städa så blir det stökigt någon dag senare. Jag passerar toaletten och går vidare till vardagsrummet som även det ser bra ut. Och jag går tillslut till mitt sovrum som, as always, är som det ska. Det händer inte ofta att mina kläder ligger på golvet. Antingen hänger dom i garderoben eller så ligger de i tvättkorgen. 

Vår lägenhet är väldigt stor. Det är min pappa som står för det mesta av hyran och det är även han som har köpt alla möbler. Kates föräldrar ville så gärna dela på hyran men pappa skakade på huvudet och insisterade, han skulle betala för det mesta bara för att han kan. Det kan vara bra med rika föräldrar ibland. Dock sade dom att jag och Kate måste klara oss själva när det gäller mat och så vidare, men det klarar vi bra av när jag jobbar fyra dagar i veckan och Kate jobbar lite då och då hos hennes morbror. 
Hur som helst, vår lägenhet är stor. Jag skulle kunna beskriva den med två ord - svart och vit. Svarta och vita föremål är nog det enda man ser. Grått i vissa fall men svartvita saker vinner helt klart med hästlängder. Det finns en stor toalett med en stor jacuzzi, ett stort vardagsrum med en stor soffa, två helt lagom stora sovrum och till sist ett förråd där varken jag eller Kate går in i. Båda två har lite fobi för vårt förråd när vi en gång hörde ljud inifrån. Mitt sovrum är nog det mysigaste jag vet. En stor säng som egentligen är för stor för bara en person, ljusslingor som hänger över sängen i fönstret, en tv mittemot sängen, ett skåp på sidan av sängen och en stor garderob för alla mina kläder en bit längre in i rummet. Jag trivs. Det gör jag verkligen. Som handen i handsken och som fisken i vattnet. Bättre kan det ju inte heller bli när jag får dela lägenheten med min absoluta bästa vän - Katherine Montgomery, även känd som Kate. Kanske den mest sötaste flickan på jorden. Hennes blonda, vackra hår, gröna underbara ögon och hennes söta leende. Och så får jag ju inte glömma hennes sjuka humor. Hon är nog den minst ordningsamma människa jag vet och det är nog det som gör oss olika. Annars är vi praktiskt taget systrar. Jag kunde inte fått en bättre rumskompis än Kate. 

 

Klockan fem stampar Kate in genom dörren. 

"Hello?" ropar hon högt när jag för två sekunder sedan satt i extrem tystnad och läste en bok. 

"Hi." svarar jag och fortsätter flytta ögonen mellan bokstäverna i boken. Jag hör hennes fotsteg närma sig och sedan dyker hon upp i vardagsrummet med blött hår och blöta kläder. Jag tittar skeptiskt ner på golvet och ser blöta fotsteg. 

"What happened?" utbrister jag och tittar förvånat på henne. 

"Have you been outside today? The rain is pouring down like crazy." Jag tittar konstigt på henne, vädret var ju helt perfekt när jag kom hem tidigare idag. Jag reser mig från soffan och går fram till fönstret, lyfter upp gardinen som hänger så fint framför fönstret och jag blir helt chockad när jag ser vädret. 

"Yeah, now that you've seen the weather, will you please fill the jacuzzi with water and put some new clothes beside it?" Kate huttrar och går iväg till sitt rum. Jag skrattar åt henne men gör sedan som hon säger. Hon må vara bossig ibland, trots att hon kanske verkar oseriös, men jag tänker mig om det vore jag som var dyngsur från topp till tå och stenfrusen skulle jag också vilja bli varm så fort som möjligt igen. Jag går till badrummet och sätter på vattnet till vår lyxiga jacuzzi. Jag häller i lite badskum med en doft av jordgubb som får mig att vilja hoppa i jag med. På stolen bredvid jacuzzin lägger jag hennes rosa mjukisdress som hon egentligen bara använder när hon är deprimerad, som då hon gjort slut med en pojkvän eller fått ett F på ett prov. Men idag verkade hon inte särskilt glad alls så jag gör nog rätt med klädvalet i alla fall. Kate kommer sedan in till badrummet med en handduk runt kroppen. Hennes smink är nere vid kinderna och hon ser inte ett dugg glad ut. 

"This ruined my night." muttrar hon när hon sedan kliver i badet med ena benet, och sedan det andra. Hon slänger handduken på mig innan hon sätter sig ner i det varma vattnet med ett vitt skum på ytan. 

"Ah." säger hon njöt och lutar huvudet bakåt mot kanten. 

"Is there anything else I can do for you, Miss Montgomery?" frågar jag med en tillgjord röst. 

Kate skrattar, "You've done enough, Miss Benson." säger hon med lika tillgjord röst som mig och jag börjar gå mot dörren.

"But-" säger hon hastigt och jag vänder mig om i dörröppningen. "you can always go and rent a movie and buy some candy for tonight." Kate flinar. Hon vet hur lätt hon kan få mig att göra saker jag egentligen inte vill göra. Det är den kraften hon har på folk. Hon kan få människor att göra mer eller mindre vad som helst. Jag suckar och lägger huvudet på sned och tittar irriterat på henne. 

"Anything for you, Miss Montgomery." säger jag och lämnar det, redan fuktiga och immiga, badrummet. Efter flera suck som lämnar min mun går jag tillslut till hallen, tar på mig min regnjacka och mina Hunter stövlar innan jag klampar ut från lägenheten med ett bittert ansiktsuttryck. Även om jag bara måste gå trettio meter till bilen så är det ändå trettio meter för mycket när det är i ösande regn. Varför gör jag det här? frågar jag mig själv när jag nästan springer till bilen som står parkerad en bit bort. Jag vrider om nyckeln och bilen startar precis som den ska. Aldrig att min älskade Audi a3 sviker mig. Den fick jag i present av mina föräldrar samma dag som jag klarade körkortsprovet och den har varit med mig sen dess. Jag kör längst kvarteret vi bor på, ut till den lite större vägen där jag knappt behöver köra i två minuter innan jag är framme vid kiosken som jag och Kate ofta befinner oss på för att antingen köpa godis eller hyra film. Idag ska jag göra båda. Jag låser bilen och springer fort in för att slippa de där onödliga sekunderna i regn om jag skulle gå. Dörrklockan plingar som vanligt när man kliver in i kiosken och kassörskan välkomnar mig med ett leende. Hon heter Lindsay och hon har jag lärt känna nu efter alla våra besök. 

"Hi Ana." säger hon med fortfarande samma leende på hennes rödmålade läppar. 

"Hi Lindsay." säger jag och försöker mig på att ge henne samma glada leende tillbaka. Jag går direkt till filmhyllan, en enorm hylla med över femtio olika filmer att välja bland. Jag frågade aldrig Kate vad för slags film hon vill se men jag antar att det är samma, gamla, vanliga; romantisk drama. Jag står ett långt tag och om jag ser något som verkar intressant tar jag ner den från hyllan och håller i den tills jag har fem filmer i min famn. Jag läser på baksidan på varje film och ställer tillbaka tre filmer som inte verkar lika intressanta som de två kvarstående. Den ena är The Lucky One med både min och Kates favorit - Zac Efron. Och den andra filmen är Letters to Juliet. Båda filmerna är obekanta och jag antar att Kate inte heller har sett dom. Jag står en stund och funderar, beslutsångest.

"I suggest the left one, I've seen it. It's really good." säger en bekant röst bakom mig.

Jag vänder mig snabbt om, och får se samma pojke som kysst mig på nacken tidigare idag. 

Jag rycker upp den tröga dörren till stadshotellet. Bakom mig går mina två kollegor som idag, som tur är, är Ben och Matt. Två stiliga ungkarlar som känns mer som bröder än arbetskamrater. Kameran som hänger runt min hals i ett band håller jag hårt mot kroppen - det sista jag vill är att förstöra den och riskera att tvingas betala för skadorna, eller värre - förlora jobbet. Det första min chef sade till mig när han gav mig den dyrbara kameran var; "Ta hand om den som om det vore en nyfödd baby." Och det är precis vad jag har gjort och kommer fortsätta med. Idag är det en lite speciell dag, för idag ska vi nämligen intervjua det populära pojkbandet One Direction. Något jag aldrig trott jag skulle få göra men nu är dagen kommen. Jag gjorde inget smart val att ta på mig klackar imorse, dels för att jag är så väldigt klumpig av mig och dels för att jag faktiskt är lite nervös över intervjun. Även om jag bara ska gå runt i rummet och fota. Huvudsaken att jag inte trillar framför dom det första jag gör när jag kommer in till rummet, för det skulle varit lite pinsamt.

"Are you excited?" frågar Ben och lägger armen om min midja så att han kan dra mig mot honom. Ben håller alltid på med mig och jag vet att han vill vara mer än bara vänner. Det märker jag på sättet han kollar på mig och på sättet han beter sig på när jag är i närheten. Han försöker alltid få min uppmärksamhet och pratar alltid lite extra högt för att jag ska höra, trots att han inte pratar med mig. Jag skulle dock aldrig kunna tänka mig Ben som något mer än en vän. Ben är som en bror för mig. Dock så måste jag medge att det är väldigt sött att han aldrig ger sig, trots att jag väldigt bestämt sagt åt honom att vi är bara vänner och det kommer vi förbli. Så ibland tvingar jag mig själv att låta honom, som nu till exempel, lägga armen runt om min midja. Det får mig att känna mig älskad, för då vet jag att i alla fall någon gör det.

"Very." svarar jag och ler stort. Matt, även han en söt kille på tjugofyra, är lite mer av den virriga typen medan Ben är väldigt noggrann och allvarlig av sig. Trots att Matt är två år äldre än Ben, så skulle man kunna tro att det var Ben som var den äldsta. Matt har aldrig haft någon kärleksaffär med mig och han verkar inte intresserad av mig heller. Faktiskt, så verkar han inte särskilt intresserad av någon tjej alls. Jag har inte direkt frågat honom, för jag vill inte låta otrevlig, men jag har nästan alltid vetat att han är homosexuell.

Vi går längst en korridor inne i hotellet, jag har aldrig varit här inne förr men det är väl kanske inte så konstigt med tanke på att det är det dyraste hotellet i hela London.

"Try not to fall in love with them." säger Ben. Jag tror först att han skämtar men när jag ser hur allvarlig han är låter jag bli att skratta.

"Guys, here it is." säger Matt och pekar på en dörr som vi redan passerat, Ben och jag. Vi vänder raskt om och går mot dörren. Vi ställer oss på led; jag längst fram, eftersom jag är den som måste fota första ögonblicket på killarna. Matt bakom mig och Ben längst bak. Jag knackar försiktigt på dörren och väntar ivrigt på att någon ska öppna, men det gör ingen. Jag tittar upp på Matt och ger honom en förvirrad blick.

"Should I open the door?"

"Do it."

Jag vrider om det guldfärgade handtaget på dörren, håller i kameran med min högra hand och har redan pekfingret redo på avtryckarknappen. Jag puttar upp dörren och får se fem stiliga pojkar sitta i en soffa. Okej, tre av dom sitter ner där det är tänkt att man ska sitta och de andra två sitter uppe på ryggstödet, men det funkar ju också. Killarna reser sig upp och det spricker upp leenden på allas läppar. Samtidigt som jag tar några kort så välkomnar de mig till deras lyxiga svit med varsin kram.

"I'm Niall, nice to meet you." säger då Niall, han från Irland om jag inte minns helt fel. Kvällen innan satt jag nämligen och försökte lära mig ett och annat om dom, eftersom det underlättar en hel del när man intervjuar någon så man vet hur de är som personer. Hans kram är hårt och varm, väldigt bestämt men ändå gullig på något sätt.

"Nice to meet you, I'm Ana." säger jag och ler åt honom efter kramen. Hans tänder är perfekt vita och perfekt raka, jag undrar om han inte har haft tandställning någon gång i hans liv. Men vad vet jag, jag är inte direkt ett så stort fan av dom i alla fall. Visst, jag lyssnar på deras låtar, men det är inte så att jag stalkar dom dag ut och dag in. Nästa pojke som kramar om mig är Zayn, den svarthårige hunken men de obeskrivligt vackra ögonfransarna. Han pussar mig på kinden lite snabbt innan han kramar om mig,

"Zayn." säger han.

"Hi, Ana. Nice to meet you."

Han ler åt mig och går åt sidan för att låta näste man krama om mig, som råkar vara Liam. Jag kramar Liam, jag kramar Louis och till sist kommer den siste utav de fem fram till mig, Harry. En lång och smal figur med vilda lockar och med luggen tillbaka dragen.

"Oh my god, do you all have to be so tall?" skrattar jag och slänger armarna runt om hans axlar. Det är svårt att nå upp, trots med mina klackar, men det underlättar när han börjar sig ner i bit.

"You're just short, Ana." retas Matt, men jag ignorerar honom.

"I'm Harry." säger Harry med en mörk och krasslig röst.

"Hi." hälsar jag tillbaka. Till skillnad från alla andras kramar, som var väldigt vänliga och bestämda, så är Harrys kram något annat. Det är mjuk, och försiktigt. Hans händer stryks upp och ner några snabba gånger längst min rygg innan jag går bakåt ett steg och ler upp mot honom.

"Nice to meet you." säger jag artigt och vänder sedan på klacken och med försiktiga steg går jag till soffan och slår mig ner bredvid Ben.

Killarna sätter sig i den trånga soffan och flyttar deras blickar från mig, till Ben, till Matt.

"So, boys..." börjar Matt och trycker igång speldosan som spelar in allt vi kommer säga de kommande trettio minutrarna. "Is it good to be back in the UK?" Matt hade gjort lite research dagen innan precis som mig och berättade att de just kommit hem efter en liten resa till Paris.

"It's really good." börjar Niall och harklar sig lite. "Paris is a beautiful place but it's always good to be back home."

"And how was Paris?"

"It was really beautiful as Niall said." säger Liam. "We met a lot of fans there which is always great." Jag knäpper några bilder på dem medan de sitter och samtalar med mina kollegor. Ingen utav dom verkar bry sig och ingen kollar in i kameran, vilket är bra, för det har de tid för senare när det är dags för gruppfoto.

 

 

Intervjun flyter på bra, jag säger inte så mycket och sitter mest där och lyssnar, tar lite kort då och då men är mest fascinerad över deras historia. Hur långt de har kommit på så kort tid. Jag försöker även lista ut killarnas personligheter med hjälp av deras kroppsspråk, deras utseende och med hjälp av vad de säger. Det är mest Niall och Liam som svarar på frågorna och resten av killarna instämmer oftast på vad de säger. Harry sitter dock väldigt tyst under hela intervjun och jag sitter länge och tittar på honom. Jag har lätt att se känslor på folk och om jag går efter mina egna erfarenheter så ser jag att något har hänt.

"How old are you guys?" börjar Matt. "Who's the oldest?"

Louis sträcker stolt upp sin hand och ler ett stort leende. "I am. I'm 21."

"And what about you guys?" Matt flyttar blicken runt på resten av killarna.

"I'm 20." säger Zayn.

"I turn 20 this summer." säger Liam och Niall berättar att även han fyller 20 fast till hösten.

"And I've heard you're the youngest, Harry?" säger Matt på ett frågande sätt.

Harry nickar instämmande,"I'm 19."

Ben lägger handen på mitt lår och skrattar, "Sorry girl, you're too young to date them." Typiskt Ben. Såhär gör han alltid. Killarna börjar fnittra och jag känner hur jag blir röd om kinderna.

"How old are you then?" frågar Niall.

"I'm 19." svarar jag med ett svagt leende och lägger det ben Ben håller handen på över det andra så att han tvingas släppa taget. Ibland kan det bli lite jobbigt när han håller på allt för mycket, speciellt inför folk.

"Then she's not too young for us," skrattar Niall, "atleast not for Harry." flinar han och tittar upp mot Harry som hade suttit med blicken ner i hans knä ett tag nu. Våra blickar möts. Jag, fortfarande röd som en tomat i ansiktet och mest troligt ännu rödare nu, och han, med en förvirrad blick men ett snett leende på läpparna som jag inte riktigt kan läsa av.

"Speaking of dating, who's single?" säger Matt högt och tydligt för att bryta den lilla tystnaden, men trots det, håller Harry kvar blicken på mig, och jag på honom, i alla fall ett litet tag innan jag tillslut måste titta bort. Men trots att jag tittar bort känner jag fortfarande hur hans blick är fast på mig.

"We have girlfriends." säger Louis och gör en gest med handen på honom, Liam och Zayn.

"I'm single." säger Niall och ler, och han verkar inte ha något problem med det heller. Han är väl kanske som mig, stolt och singel. 

"And Harry, what about you?"

Jag sneglar på Harry, hans blick är kvar på mig och när våra blickar möts igen så spänner jag min blick så han äntligen förstår att han ska sluta upp med vad han än håller på med.

Harry skakar på huvudet, liksom för att skaka bort tankarna, och kommer tillbaka till verkligheten igen. "Yeah, I'm single." flinar han och tittar på Matt.

"But, there is a girl, right?"
Harry flinar fortfarande men skakar på huvudet och ser ner i hans knä för ett ögonblick. "I don't have girlfriends, I'm not that kind of guy." säger han och rycker på axlarna. Jag rycker till och tittar förvånat på honom. Han? Inga flickvänner? Harry Styles? Det förvånade mig verkligen. 

 

 

När alla frågor är slut, ger Matt mig en blick för att visa att det är min tur nu. 

"Alright," säger jag och slår ihop händerna innan jag reser mig upp från soffan. "First of all I'm gonna take a few group photos and then on every single one of you." Jag ställer mig framför den soffa vi suttit i så att bilderna ska komma rakt mot pojkarna. Jag för kameran mot ögat och ser till så att allt kommer med på bilden. Killarna sträcker på sig och ler åt kameran. Jag knäpper några bilder, kanske ett tiotal, samtidigt som jag går runt omkring fast i egentligen samma område, för att testa lite olika vinklar. 

"You don't have to be so... still." skrattar jag, och det verkar killarna inte ha något emot över. Harry och Niall, som tidigare satt på soffans ryggstöd, hoppar ner i knät på de stackarna i soffan och lägger sig över dom med en snygg pose. Jag skrattar medan jag knäpper ännu några bilder. 

"Good job guys." skrattar jag och låter kameran hänga längst min hals igen. "I think that's it. Niall, would you like to start?" frågar jag.

Niall rycker till och ser lite generat på mig, "With what?"
Jag skrattar igen, "I'm going to take photos of you." säger jag som om det inte vore uppenbart. Han slår sig själv i pannan och fnissar innan han kommer mot mig och frågar vart han ska stå. Jag visar med handen och han ställer sig framför den vita väggen och ler, samtidigt som jag lyfter upp kameran och knäpper några närbilder på honom.

"Great. Next." ropar jag med kameran fortfarande redo framför ansiktet på mig. Niall går iväg och nästa person som står framför mig är Liam. Han ler, jag fotar honom, jag ropar på nästa. Louis kommer fram; han ler, jag fotar, jag ropar på nästa. Zayn kommer fram; han ler, jag fotar, jag ropar på nästa. 

"And last but not least..." säger jag när Harry ställer sig framför mig. "Now, let me see your great smile." säger jag, så som jag brukar säga om jag fotar små barn som inte vill visa sina leenden. 

Harry flinar, "You think I have a great smile?" 

Irriterad suckar jag men jag kan inte låta bli att le åt den märkliga pojken framför mig. "Just smile, okay?" Han gör som jag säger och visar sina vita, perfekta tänder. Han har gulliga skrattgropar och en betydligt större än den andra på sin vänstra kind. Jag har alltid haft någon slags kärlek för skrattgropar, jag tycker det är så oerhört sött.

"Great, thank you Harry." ler jag och låter kameran vila längst mitt bröst.

"No problem...?"
"Ana."

Han ler, "Ana. That's a cute name."

Jag känner hur mina kinder hettar till. Jag vänder mig om mot mitt team och höjer axlarna. 
"That's it." säger jag och Matt och Ben nickar. 
"Thank you so much guys." Matt slår ihop näven med Niall och Ben klappar till Louis på axeln. Jag står kvar på samma ställe och Harry står bakom mig. Jag ser honom inte men jag känner hur nära han står mig. 

"Can I just ask you why you're staying at a hotel and not in your apartment?" Ben tittar runt på killarna och väntar otåligt på ett svar.

"They are renovating our home, hopefully we will get back to our apartment next month." säger Louis. 

"Oh, I see. So you're staying here until then?"

"Exactly."
"Wow, it must be hard to stay at a hotel for se long." säger Matt imponerat och spärrar upp ögonen. 

"It's not that hard actually." säger Louis. "Except for the fans. They know this is where we're staying, which can be hard for the rest of the guests."

Jag kan inte ens tänka mig hur svårt det måste vara för dom ibland att kunna leva sitt vanliga liv. Jag antar att det här är deras vanliga liv från och med nu. Att tvingas bli förföljd av fans, att tvingas göra intervjuer, plåtningar, spelningar. Men de tycker om vad de gör, och det är nog det som håller som kvar. Det finns ingen chans att de skulle gå med på allt detta om dom inte tycker om deras jobb.

"Okay boys, that's it." säger Matt och går mot dörren med Ben i hälarna. Jag tar ett steg framåt men hindras från att fortsätta när min hand fångas upp av personen bakom mig. Harry. Jag vänder mig förvirrat om och tittar frågande på honom. Han böjer sig ner mot mitt öra och jag känner hans lugna andning mot nacken. Det pirrar till i min mage. 

"I want to meet you again, soon." viskar han och placerar en kyss strax nedanför mitt öra, innan han ställer sig raklång igen och ser på mig med en intensiv blick. Jag sväljer bort klumpen som hade hunnit samla sig i min hals och nickar försiktigt. Jag gör ett nytt försök att gå mot dörren och denna gång blir jag inte stoppad. Vi lämnar hotellrummet efter ett sista hejdå till pojkarna och dörren stängs igen. Med en förvirring i mitt huvud, lämnar vi hotellet under tystnad. 

---

Första kapitlet! Det kommer ta ett tag för er att lära känna de nya karaktärerna, men jag hoppas att ni kommer gilla den här novellen. Den kommer ju som sagt bli lite annorlunda, men jag tror den kommer bli bra. Det går inte att döma så mycket bara av ett kapitel, men vad tycker ni hittills? Tror ni det kommer bli bra?

Nu kör vi, Two different worlds.
Kommentera.